olban

Snö. Kära vackra fina älskvärda snö. Idag kom du till oss. Jag firar din ankomst med ett litet hurra.

   

Snö förtjänar inte det enda hurra:et. Jag tror att jag har glömt ungefär alla födelsedagar som går att glömma det här året. Ingen nämnd, varenda en glömd. Grattis i efterskott. /olban

In i det sista är det två saker här i livet som är de viktigaste. Tiden och vädret. Om 50 år kommer jag att yrvaket sätta mig upp i sängen, mötas av mörkerlagda väggar, släppa ut en gäsp och sedan frågan: ”Vad har vi för väder idag?” Om 50 år kommer jag att vakna mitt i natten, redo att stiga upp och inta dagen med - vad jag tror – hull och hår. Här ska bakas, dukas och mottagas gäster, så dags att börja bestyren – vad är klockan.

En flicka i V-neckad vårdskjorta med stora fickor kommer att böja sig över mig, lägga en späd varm hand mot min kind och säga: ”Nej Hanna, nu är det mitt i natten och du kan fortsätta sova.” Inga gäster är bjudna och inga kakor finns att förbereda. Inga aktiviteter står för dagen, annat än ”Dusch” antecknat på whiteboarden i kontoret.

Morgonfrosten glittrar, andedräkter osar och vinterfåglarna sjunger. Temperaturen är ljummen, sandalerna på, cyklarna ilar mot badstranden. ”Vad har vi för väder idag?” Att svara att det är juli i oktober skulle inte göra någon skillnad. För någon som ändå inte kommer att gå ut. För någon som ändå inte kommer att skåda annat än korridorsväggar och gulnande fotografier. För någon som ändå inte har några gäster. För någon som ändå har glömt svaret när den varma handen lämnat kinden.

En halv vecka på Mariehem. Någon har kräkts i hissen och på våning fem, det luktar i hela trappuppgången. Man skulle kunna tro att förödaren var jag, då jag legat magsjuk i helgen. Men jag håller mig innanför toalettens kaklade väggar. Denna söndagkväll plingade en av Sveriges tre mest hatade yrken på vår dörr. Kanske skulle ha varit bättre om det var pyamasklädde och bleke jag som öppnat istället för Mats. "Jaha, hejsan, eh, kom inte nära, bacillerna frodas på den här våningen, he he...!"

- Telefonförsäljare
- TV-licensmänniska
- Jehovas vittne

Gissa vilken? Jag och Mats har spytt galla över att man måste pejja för TV-innehav. Känns motbjudande att lägga ut två papp på något man nästan aktivt tar avstånd från. Förlåt, men vad är mer hjärnbedövande än dagens TV? Okej, tänker ni, hur kan hon veta det om hon så bestämt aldrig kikar på dumburken? Trust me, jag har säkra källor, och visst händer det att makapären står på under vissa Eriksdalsnätter. Det här med obligatorisk TV-licens gör mig ju inte dirket mer välvilligt inställd till saken i fråga.

Det tar sig, det gör det. Det tar sig.


Ja, min sambo har köpt blommor till mig utan vidare.

Vet ni vad?! Jag har CROCS på fötterna. Ja, läs igen! Min familj frågade chockat vems de svarta gummiskorna i hallen var. De, precis som jag själv, trodde aldrig att jag skulle inneha ett par av denna Foppis-poppissko. Jag är ju inte så värst modern av mig. Jag pratade med Mari över internet igårkväll och hon bad mig kika på jobbet om hennes Crocs stod kvar under hatthyllan där hon lämnat dem för nästan ett halvår sedan. Ett par dammiga dojjor tittade dystert på mig. De har verkligen haft en ostimulerad period sedan Mari sist satte sin fot där. Så jag förbarmade mig över dem och har fått Maris tillåtelse att gå igång goen i dessa förglömda skor. Undrar hur många gånger städet har lyft på dem för att moppa under? De var minst sagt överdammade.

Till min fars (förmodligen) stora glädje har jag idag lärt mig att baka wienerbröd. Det var inte så svårt som jag fått intryck av, och dessutom sjukt kul! Degen blir hur smidig och fantastisk som helst, man kan nästan göra pizzakonster med den. Det är kul att kalva när det går galant. Allt började med att jag håller på att tömma skafferiet och eftersom jag hade marsankräm, jäst och massa mjöl hemma väcktes tankarna kring krämbullar. Men jag hade ingen kardemumma och krämbullar utan den kicken kändes inte värt. Så jag kom att tänka på ett av de förmodligen vanligast förekommande bakverken i vårt avlånga land. Jag googlade och googlade och det ska sägas att recepten inte är lätta att bemästra. Efter lång läsning och efter att till och med ha tittat på en 7 minuter lång instruktionsvideo på norska på Youtube kände jag att jag var redo.

Många timmar och kavelvarv senare började det dofta underbart i lägenheten. Både min coloc Midi och hans vänner kommenterade den ljuvliga lukt som slog an deras franska näsor. Midi har blivit lite av en testkanin de senaste veckorna och han gav wienerbröden toppbetyg. "Hanna, c'est super bon!" Han beskrev dem som krispiga och perfekta. Jag hatar när folk bloggar om vad de bakat utan att dela med sig av recepten. Visst, okej om man typ gjort en ordinary kladdkaka. Eftersom det dessutom var klurigt att hitta ett perfekt recept lägger jag därför upp min efterforskning från idag inklusive bildbevis på att jag inte snackar goja.



Wienerbröd

25 g jäst

1 msk socker

1,75 dl mjölk

1 krm salt

1 ägg

4 dl mjöl plus till utbakningen

150 g smör/margarin

Vaniljkräm eller annan fyllning, t.ex. jordgubbssylt

1 ägg

Florsocker

Vatten

Alla ingredienser ska vara kalla! Kyl allt en timme innan baket börjas; även mjöl, socker, plåt, kavel m.m. Smula jästen i en bunke och häll över mjölken. När jästen löst sig tillsätt socker, salt och det uppvispade ägget. Tillsätt även mjöl och knåda. Kyl degen i 15 minuter. Skiva smöret med osthyvel eller med kniv i tunna skivor och bred ut på ett bakplåtspapper och ställ i kylen.

När degen kylts klart, kavla den ungefär 30x40 cm och lägg smörskivorna på 2/3 av degfyrkanten. Börja med att vika över den osmörade sidan mot mitten, sedan den sista tredjedelen på den. På så vis får man smör på varje lager. Kavla ut degen och vik i tredjedelar igen. Kyl degen i 15 minuter och upprepa vikningen och kylningen två gånger.

Dela degen i två delar och kavla ut 30x30 cm. Skär 9 rutor 10x10 cm och kavla till dem lite. Klicka på vaniljkräm i mitten av varje ruta och vik därefter in hörnen. Låt jäsa svalt under bakduk i 1-2 timmar. Pensla sedan på uppvispat ägg och grädda mitt i ugnen i 225° i ca 9 minuter - beroende på ugn! Låt svalna och snirkla sedan över glasyr eller pudra över florsocker. (Eftersom jag inte gjort glasyren än finns inga expertutlåtanden, men recept för den oinspirerade hittas lätt på internet.)

Jag ska bli sambo, student och Svensson. Jag ska tacka ja till en tvåa på Mariehem. Ha nära till bajskorvarna längsmed Nydala-cykelvägen och långt till allt annat. Jag ska bo i en relativt nybyggd och förhoppningsvis fräsch och inte ful lägenhet med balkong. Där ska jag baka nyttigt bröd och äppelpaj och lära min flatmate att tycka om andra grönsaker än morötter. Shit, det går verkligen att få in morötter i dagens alla födointag! Men man behöver mer variation än så.

Frukost - Morotsbröd med morotsmarmelad och morotsjuice
Lunch - Morotsbiffar med tsatziki där gurkan är utbytt mot morötter
Fika - Morotskaka med te smaksatt med morötter
Middag - Morot- och koriandersoppa
Framför filmen - Morötter med dip alt. morotschips (fast jag är inget fan av rotfruktschips)

Även fast jag inte är helt vaken i mitt val att väja mig för min manlige makepärs vilja för en gångs skull så är jag rätt peppad. Jag ser fram emot att bo tillsammans med honom och att flytta är alltid skitkul. Jag har redan börjat intala mig att jag ska slänga allt jag inte använder - tröjor från 7:an som jag klippt av ärmarna på och använt till nånting annat, fula presenter, innehållet i min bra-att-ha-låda som ärligt talat är fylld med halvtrasiga och oanvändbara grejer, typ ett glittrigt diadem i två delar och en kamera jag slutade använda på mellanstadiet. Jag ska anamma Mats minimalism och sluta överbelamra mitt liv med materialism.

Jag älskar verkligen att planera. Tyvärr är vi lite olika på den punkten, Mats och jag. Han kommer att ha skavsår i öronen redan efter midsommar, av att höra mina upprepade frågor om vilka gardiner han gillar och vilka jag verkligen vill ha. Jag har redan börjat spana möbler och paxat ett sängbord på Blocket, tre veckor innan jag ens kan vara på plats och köpa det. Framförhållning har aldrig riktigt varit min grej, men att planera för saker jag ser fram emot är en annan sak. Jag tror dessutom att Frankrike har byggt upp min självdisciplin och min mogenhet på den punkten. Jag hoppas att jag inte längre är lika tidsoptimistisk och att jag tar tag i saker innan eller när de ska tas tag i.