olban

I helgen har jag varit på mitt livs första älgjakt. Det var spännande och roligt, och ett steg närmare jägarexamen. Om jag bara kunde sluta vara skotträdd och sluta känna avsmak för vapen så är vi nästan där, vid examen alltså. En liten ko blev skjuten och mot alla odds var det gamm-Stampe som nosade upp den. Vår 12-åriga jycke som numera är döv och rymmer så fort han får tillfälle. Ingen trodde att han hade jaktinstinkten kvar, då han mer visat på lata pensionärsegenskaper såsom långa timmar i solen, god mat och rofyllda promenader. På eftermiddagarna styckade vi och åt våfflor ute i solskenet. Alla var där.

Jag har snortat höst dessa dagar också. Höstbjörkarna har fastnat både bakom min lins och på akvarellblad. De vackra färgerna är precis som en drog, ju mer jag får desto mer vill jag ha. Imorse tog jag och Stampe en morgonpromenix och beundrade solstrålarna som kikade fram bakom trädstammarna och gav diset en underlig effekt av sagolik dimma. Jag hade kunnat stanna i stugan en vecka till. Grillat korv, läst mina böcker och skrattat mig dubbelvikt åt släktskrönorna. Som vi har garvat åt gamla - och nya - historier! Med Marian och pappa i farten finns det ingen hejd på rubrikerna. Men de är inte de enda i Laisdalen som har karaktär. Åh, vad mycket roliga människor det finns.