olban

In i det sista är det två saker här i livet som är de viktigaste. Tiden och vädret. Om 50 år kommer jag att yrvaket sätta mig upp i sängen, mötas av mörkerlagda väggar, släppa ut en gäsp och sedan frågan: ”Vad har vi för väder idag?” Om 50 år kommer jag att vakna mitt i natten, redo att stiga upp och inta dagen med - vad jag tror – hull och hår. Här ska bakas, dukas och mottagas gäster, så dags att börja bestyren – vad är klockan.

En flicka i V-neckad vårdskjorta med stora fickor kommer att böja sig över mig, lägga en späd varm hand mot min kind och säga: ”Nej Hanna, nu är det mitt i natten och du kan fortsätta sova.” Inga gäster är bjudna och inga kakor finns att förbereda. Inga aktiviteter står för dagen, annat än ”Dusch” antecknat på whiteboarden i kontoret.

Morgonfrosten glittrar, andedräkter osar och vinterfåglarna sjunger. Temperaturen är ljummen, sandalerna på, cyklarna ilar mot badstranden. ”Vad har vi för väder idag?” Att svara att det är juli i oktober skulle inte göra någon skillnad. För någon som ändå inte kommer att gå ut. För någon som ändå inte kommer att skåda annat än korridorsväggar och gulnande fotografier. För någon som ändå inte har några gäster. För någon som ändå har glömt svaret när den varma handen lämnat kinden.