olban

Förlåt pappa, ett mastodontinlägg igen men på en helg hinner det hända mycket och varenda ord är valt med omsorg. Eller bara skrivet i lustans hast. Jag har bl.a. ätit pizza med grädde på och sett statyer av Michelangelo. Läs vidare om mitt italienska äventyr!

Florens, vackra Florens. En stad i idyll och lyster. Men egentligen har jag bara ett adjektiv för att beskriva Florens - konstgjord. Här kryllar av historia, konst och arkitektur och det har italienarna tagit vara på och därför exploaterat det hela. Turisterna samlas som sardiner på Piazza Della Signoria för att fota marmorstatyerna som putar med sina vita könsorgan. Och allt är fejk! Där står dussintals av kopior och vill man beskåda mästervärken i dess äkta skick så ta med termos och korsord, för köerna tar en timme eller två. Inträdena till museerna är höga och jag undrar om det skulle vara lika attraktivt att gå in om det var gratis? I London, bl.a., får man själv donera det pris man tycker är behagligt och kan så skåda storheter alldeles gratis om man vill - och där är aldrig trängsel bland tavlor och statyer. Florens gör heller ingen hemlighet av Boticelli, Michelangelo och da Vinci och jag antar att det bidrar till besökarantalet.

En snabb blick på besökarkön avslöjar dem som turister, inte konstintresserade. Florens har många fällor. Jag har aldrig sett så många turistbutiker på så liten yta förut. Har dessutom sprungit in i varenda en för att leta en docka åt den lilla samlande syster jag har hemma i Sverige. Ingen lätt uppgift, Italien liksom Tyskland och Frankrike intresserar sig inte för små flickor av porslin, däremot finns en uppsjö av fula figurer. Jag har fortfarande men från turistgatan i Edinburgh, med alla möjliga prylar i skottsrutigt. Trodde att ingenting kunde knäcka den extrema mängden av skräp. Men Florens tar priset i turistshopping. I varannan butiksdörr syns vykortsställ. De har kopierat ner statyerna till miniatyrer i alla möjliga materiel och säljer dem för några euron. "Hej, jag har en naken gummi-Herkules i bokhyllan."

Vi besökte bara Musei Fiorentini, där kön var kortast. Jag hade gärna gått på Galleria Degli Uffizi, Florens svar på Louvren, men mina kamrater fasade timmarna i kön och kölden. Hela helgen har varit regnig, med gnuttar av sol. Det haglade till och med ett tag på lördagen. I efterhand tänkte jag att det var lika bra att vi inte gick in på Uffizi, renässans är inte min favoritepok och de snarlika tavlorna tröttar ut en rätt snabbt, har jag märkt av tidigare erfarenhet.

Hit vallfärdar 6 miljoner turister varje år - jag en av dem. Därav har jag hört mer franska än italienska, mer engelska än italienska, mer svenska än italienska. Trots trängsel och trötthet är det en gullig stad väl värd att besöka. Vi spenderade en helg här, ett gäng på fem CouchSurfare som bilade längsmed kusten från Aix en Provence, en färd som tar ca ett halvt dygn med stopp då och då. Melusine och Matcheû skulle på Bob Dylan-konsert lördag kväll och det var med anledning av det som vi alla åkte. Jag, Vanessa och Philippe skippade konserten och hängde på hostel Emerald Fields istället. Fräscht, mysigt, trevligt, billigt. Fem stjärnor i guld av fem möjliga. Både gäster och personal var sociala och snälla. Jag pratade mest med amerikanska Kyle, som var jättetrevlig och tyckte att allt med Florens var "amaaazing" och roliga ryska Roslen, som berättade hur man tar Exit-vägen in och slipper betala på museum. "Vi ryssar har köat nog, nu är det någon annans tur." Än minns han sin barndom från Sovjettiden.

Helgen har varit finfin och vi har ätit godaste pizzorna i våra liv. Pastan var sådär, än en gång är turistfällan framme med varken kvantitet eller kvalitet. På alla ställen utom ett var personalen tjenis och bundis och de retsamma skämten flög på italiensk franska. Första dagen vandrade vi genom hela Florens. La Duomo är en magnifik kyrka, men även där var kön kanonlång så vi skippade inträde. På bara två dagar hinner man inte så mycket. Däremot kändes det som att vi var där en vecka. Jag har aldrig varit så slutkörd av att turista och jag brukar ändå ha ett starkt batteri när det gäller sightseeing. Men jag tror att faktorn i det här sammanhanget dels var antalet turister och dels Phil. Nu ska jag försöka släta över det hela och vara snäll, men sanningen säger att det blir svårt. Redan i bilen innan italienska gränsen började mitt tålamod svikta och jag undrade om jag var ensam om att tröttna på Phils eccentriska fascination om Thailand och Malaysia. Eftersom att i princip alla jag känner har varit i den delen av världen blir jag inte särskilt imponerad av fakta och finurligheter därifrån. Men Phil saknar tyvärr självinsikt. Han är dessutom en man som pratar högt, stammar och även upprepar allt han säger. Plus att allt sker progressivt, ljudnivån ökar i samband med att det fysiska avståndet minskar. Efter ett tag lutar båda åt höger, för att man ska ha nån slags yta att andas. När jag satt inklämd i baksätet mellan honom och Matcheû hade jag efter ett tag ont i vänstra örat - Phil satt till vänster om mig och som ni kanske redan förstått är han en pratkvarn. Han pratar till och med med sig själv. Han pratar jämt.

Efter några timmar Dag #1 så försvann Phil. Vi strosade fram längsmed folkfyllda gator och Phil sicksackade hetsigt bakom oss för att få med allt på bild. Han fotar sig själv snett nerifrån, med hård blick och spända läppar som en actionhjälte, intill statyerna. Plötslig syntes inte hans keps längre och min oro trängdes undan av lättnaden av att det äntligen var tyst. Huvudvärken började långsamt släppa och jag tror de andra kände likadant för när jag frågade Mel, som organiserat resan och därför står som ansvarig för gruppen (ingen av oss kände Phil sen innan), vad vi skulle göra svarade hon enkelt: "Ingenting. Han har nyckel till hostelet och vi kan träffas där sen. Ska vi gå på museum?" Kort därefter dök han upp igen, som tur var inte sur över att vi inte väntat in honom.

Vi flåsade oss uppför trapporna till Piazzale Michelangiolo och fotade den tjusiga utsikten. Vi delade yta med halva Japans invånarantal och en litenliten dam som inte kunde engelska kom fram till mig och bad mig fota henne med Florens tinnar och torn i bakgrunden. "Arrigato! Arrigato!" sa hon hundra gånger innan hon trippade vidare med sin lilla kamera. Så söt! Hon är förresten inte ensam om att be mig agera fotograf. Jag tror det är min kära Canon som lyser som en vägledande stjärna och folk tolkar den som att jag kan göra deras semester lika fin på bild som den är i verkligheten.

Därefter letade vi rätt på en liten bar där servitören var en skojfrisk snubbe, honom glömmer vi aldrig! "Ahh, so you're from Belgium!" sa han med bus i blicken. Han hade stora runda ögon som fick honom att likna en seriefigur. Efter lunchen antågade vi den gigantiska parken Giardino di Boboli. Vi var peppade på att se statyer och höra fågelkvitter bland allt det gröna - men det kostar! Revolutionisterna i oss vaknade och Melusine hävdade bestämt att naturen är gratis. Sanna ord! Vi gick med besvikna steg förbi storslagna Palazzo Pitti, där entrén var belägen (än en gång lång kö). Phil är faktiskt inte så dum att ha med alla gånger. Längre fram hittade han en annan ingång där vakten sa att i och med "Kulturveckan" var det gratis att gå in. Så vi växlade humör och antog friska luften. Vanessa gjorde en fint och fick tyst på Phil´s högläsning ur turistboken. "Åh, lyssna på fåglarna! Vad fint de spelar!" Alla gick i tyst andakt. Kort därefter försvann Phil igen. Ingen brydde sig den här gången heller. Sedan följde en kanoneftermiddag. di Boboli är som en labyrint med sina höga buskage och små grusgångar så det var omöjligt att återfinna honom. Vi gick genom hela parken och vidare genom Florens gator till ett glasställe vi läst om. Det finns ungefär lika många ställen som säljer glass som säljer vykort så man blir läskad hela tiden. Glassen var kanongod och ungefär halva priset av här i Frankrike. Tokskönt att vila fötterna en stund, och öronen, Phil var ju fortfarande nån annanstans. Det fick avsluta vår turistdag, konserten nalkades och jag och Vanessa tog siesta och socialiserade på hostelet. Runt nio dök Phil upp, med samma energi och iver. Åhgud, det finns så många detaljer runt honom att det räcker för en hel blogg. Vid varenda måltid tog han fram sin lilla laptop, antingen för att se om han kunde hitta en WiFi eller för att kolla upp nån liten detalj på internet. Jag är lika less på den där datorn som på honom.

På söndagen sprack planen innan vi ens vaknat - vi hade tänkt kliva upp tidigt och stå först i kön utanför Uffizi. Men när alla masat sig upp där vid halvtio nån gång insåg vi att vi nog fick tänka om. Kön var längre än gårdagen när vi kom fram och det var då vi valde Musei Fiorentini istället. Helt okej, som sagt, inte min favvisepok inom konsten. Vi var dessutom mätta på alla statyer, Florens har ärligt talat för många. Efter lunch tog vi adjö av Vanessa som skulle resa runt i Italien i 10 dagar till. Vi andra bilade oss genom regnet till regniga Sienna där vi tog en blöt promenad bland de mysiga gatorna och drack den dyraste varma chokladen jag varit med om. Kaffekoppsstor för 5,50€. Vid sjutiden påbörjade vi vår resa tillbaka till Frankrike. Jag slumrade till och vaknade ett tag senare av vad jag trodde var Mel som viskade till Mat i baksätet för det lät "Pspspspspsp". Men det visade sig vara Phil som mumlade "Pisa, Pisa, Pisa" för sig själv medan han samtidigt körde, läste kartan och läste på vägskyltarna. Sån är han! Han upprepar allt, högt, lågt och alltid och ingen lyssnar.

Hela helgen har vi skrattat åt mig som bara tänker på mat hela tiden. Det har alltid varit jag som fört lunchdags på tal. Höjdpunkten var när vi kom hem till hostelet lördagkväll, urtrötta med svidande fotsulor och jag tog en powerbanan medan vi diskuterade kvällens planer. "Men när ska vi äta?" De stirrade chockat på mig och började asgarva, där satt jag med min banan, halva i handen, halva i magen och tänkte på middag. Resan avslutades med en kanonmiddag på en liten pizzeria strax innan Pisa. Jag fick själv snickra ihop min pizza med mina önskemål och det slog inte fel! De bjöd oss på shots och vi åt superb tiramisu och pannacotta till efterrätt. Därefter fortsatte vi i nattmörkret och nådde Aix strax innan klockan var sex. Staden sov fortfarande, bara gatuspolarna som är uppe så tidigt. Det var skönt att komma hem, för det var så det kändes, som hemma.

När Mats var på nobelt besök hos mig köpte vi crêpes en dag, och så kläcktes idén att investera i en crêpesmaskin. Vi gick med iver till Monoprix och spanade in en för 25€. Vi lät tanken ligga på hyllan några dagar och sedan tog vi det gemensamma beslutet och köpte vår andra gemensamma hushållsapparat (vi har delad vårdnad om en elvisp sen i höstas). Glöm inte att läsa bildkommentarerna, de bidrar till textens innehåll.

     

På kvällen hade vi invigning och bjöd in oss själva på premiär. Det bästa av allt var nästan att det följde med ett sånt där trä-t som man snurrar runt smeten med. Vi hade klurat på några idéer hur vi skulle få till ett sånt själva. Mitt förslag var att be Edit göra ett på träslöjden. Förstå vilken guldgruva träslöjden är! När jag blir mamma ska jag tvinga mina barn att producera smörknivar, julklappar till släkten och hushållsrullehållare. Inga klumpiga träskor som de ändå inte hinner klart med till sommarlovet. Herregud, jag har kvar en krok tillverkad av ett halvt träd, målad i stark lila och gult. Den är stor och skitful och jag kan inte slänga den. Minns än idag hur Stefan tog med oss tjejer ut på skolgården och sågade sönder björkar med de slöaste sågarna träslöjd varit med om. Nog om träslöjd.

     

Till en början var det lite knixigt med träpinnen, men rätt snabbt fick vi in svingen. Apparaten är busenkel att använda och crêpsen vänder sig nästan av sig själv för ytan är perfekt glatt. Det går dessutom hur snabbt som helst att göra dem, typ en minut in total för en crêpe. Istället för tusen år som i vanlig stekpanna. Mats fick äran att frakta hem den magiska prylen till Sverka. Så nu har vi en kanonsouvenir från detta franska land och alla är givetvis välkomna på vårt crêpeskalas i sommar!

Söndag förmiddag - påskdagen 2009. Så har Mats åkt och tomheten anlänt. Jag sitter ensam i ett stort rum med vita väggar och ser ut genom fönstret. Både himlen och gatan har samma gråa ton som mitt sinne. Vilken dyster situation. Veckan som varit har gått för snabbt, såklart. Vi har hunnit med både vardagsliv och turism. Sett "Morden i Midsomer" och bakat kladdkaka, gått på museum och åkt buss förbi odlingsfält och vingårdar. Humören har nått båda ändarna av skalan. De två månader som gått har inte skapat någon avgrund utan känns snarare obefintliga. Vi är oförändrade som om vi aldrig varit ifrån varandra.

Imorse var sista gången det stod två tomma yogurthar i mitt rum, sista gången ett par främmande skor stod bredvid mina, sista gången en annans doft blandades med min. Egentligen vill jag spola fram de två resterande månaderna och omfamna den sprudlande sommaren. Vi har så mycket att se fram emot. Pannkakspartaj, poolplask och picknick i det gröna. Jag längtar.

Hela veckan hade vi inväntat solen för att kunna ta bussen ut till havet. Att åka från Aix till Cassis är en lång och halvkrånglig resa i och med bussbytet i Aubagne. Har hört att man kan åka via Marseille också, men vetetusan om det är enklare. Vi började med att strosa runt i hamnen och titta på segelbåtar och turister. Fångade en karta på turistinformationen som ligger i en lustig oval rymdbyggnad ute vid bryggan. Där hittade vi också min pappas båt (!). Se bilden nedan.

   

Blåsan började göra sig påmind och vi letade upp en allmän toalett. Jag gick in och eftersom det inte fanns någon låsanordning stack jag ut huvudet igen och bad Mats hålla vakt. Jag hann knappt börja med mina bestyr förrän toalettringen plötsligt började fällas upp automatiskt! "Nnnnjjjjeeee" lät det medan den med elektrisk hjälp långsamt restes. Innan jag hann hämta mig sprutade ut vatten på golvet ur en liten ventil i ena hörnet. Jag spatserade på tå för att inte få blöta skor och då började det spruta ur ytterligare två ventiler i de två andra hörnen. Jag greps av lätt panik, försökte puffa upp dörren och när det inte gick trodde jag att Mats var busig och stod för, ni vet som på mellanstadiet när alla fick för sig att dörren skulle gå i baklås och därför stod vakt och sedan vägrade släppa ut stackaren där inne. Men snäll som han är så gjorde han såklart inte det, utan man var tvungen att trycka på en stor fet röd knapp för att låsa upp dörren. Alla vet att stora feta röda knappar innebär "Nödhjälp" eller "Aktivera bomben" eller annat läskigt, så man kopplar liksom inte att det bara ska vara en enkel upplåsningsfunktion. Vattensprutet ökade i mängd och jag började ropa "Hjälp! Hjäälp!" och banka på dörren. Mats där utanför blev väldigt förvirrad och undrade vad jag höll på med. Till slut kastade jag ett öga på den trespråkiga skylten på dörren som tydligt beskrev hur man skulle gå till väga för att komma ut därifrån. I panik och hast tryckte jag med alla krafter på den röda knappen och fick givetvis upp dörren och nästan slängde mig i famnen på förvirrade Mats. Jag förklarade vad som hänt och överröstades nästan av sprutet som fortsatte där inne. Det fanns en till toalett, så jag tog den istället och tokskyndade mig. När det sedan var Mats tur tog jag mig tid att läsa instruktionerna som stod på ytterligare en trespråkig skylt alldeles intill toalettdörren. Grovt översatt till svenska talade den om att toaletterna spolas och desinfekteras automatiskt efter varje användning. Barn ska inte gå in själv och man ska inte vara inne längre än 15 minuter. Dessutom fanns det ett trafikljussystem med tre lampor i rött, gult och grönt. Instruktionerna kunde ju inte vara mer tydliga, det medger jag. Men alla vet hur man går på toaletten, ingen förväntar sig att man ska behöva en manual för det så därför läser man inte utan går bara in. Jag såg en man gå in direkt efter en annan utan att låta dörren stängas emellan, och därför sattes städningen igång medan han var där inne. Någon minut senare flydde han ut och stirrade förargat på sina nerspolade seglarskor. Senare på dagen gjorde vi ett till besök där och Mats hjälpte en barnfamilj att tyda instruktionerna. Jag tror att den här moderniteten gör mer skada än nytta. Det är bara turister som går dit och därför har alla besökare en once-in-a-life-time-experience och dessutom så kan jag inte för ett öre tänka mig att detta är ett hurra ur miljösynpunkt. Är det så klokt att nyttja elförbrukning för att spola av toaletter och turister?

Därefter promenerade vi vidare bort mot calanquerna som pryder havskanten. Det är stora ljusa bergsklippor med lustiga former. De sägs likna fjordarna i Norge - "De är precis som dem, fast mycket mindre!" Vi gick förbi befolkade stränder och slog oss sedan ned vid en klippa där vi bytte om till sol&bad och dukade upp vår matsäck. Himlen var blå och vi fick fantombränna av glasögonen - as always. Efter maten kom en tysk turist och inkräktade lite, men det var lugnt för han var en trevlig snubbe som bilade genom Provence på egen hand. Vi fotade åt varandra och utbytte tips.

Vi promenerade vidare och nådde slutligen en finfin utsikt över calanquerna och en liten vik fullförtöjd med vita segelbåtar. Luften var frisk och vi fotade massor. Efter det var det dags för årets första dopp. Varma vindar blåste och vågorna lockade så vi vadade ut ganska snabbt ändå. Vattnet isade runt våra fötter men vi trotsade kylan och doppade oss. Efter några simtag hade kroppen vant sig och det var så härligt att glida på de höga vågorna och känna den salta smaken i munnen. Efter att vi soltorkat gick vi och köpte goda glassar och beskådade boulespelande pensionärer. De torkade av kloten med små näsdukar och hade ett snöre med magnet längst ner som de använde för att plocka upp kloten med. Bra att ha när rygg och knän börjar åldras och knagglas. Utflykten avslutades med en liten tur genom den lilla byn.

Söndag eftermiddag. Mats ligger och snusar under min bruna filt och jag tar mig tid att blogga om vår helg tillsammans. Solen kommer att börja sin färd neråt om någon timme, men värmen lär stanna längre än så. Mats är fascinerad av vädret här - "Det är som svensk sommar!" Vi går i shorts genom gatorna i Aix och tar emot solstrålarna med leenden. C'est parfait. I fredags natt nästan sprang jag av iver till Gare Routier dit Mats kom med bussen. På samma gång som det kändes att det var länge sen kändes som att vi senast sågs igår. Lika naturligt och lika fint som förr. Jag har saknat honom enormt och det är skönt att ha honom här. Nu har halva tiden gått för min franska resa och samtidigt som jag känner en viss stress och melankoli över att lämna denna livsstil ser jag fram emot det som kommer efteråt. De flesta av mina vänner har lämnat vår gemensamma hemstad, men några pärlor finns kvar och det är tur att jag har Mats där - äntligen kommer han hem från Sollefteå!

Gårdagen började vi i lugnan ro med att ta en promenix på morgonmarknaden. Jag köpte äntligen Savon de Marseille, tvålar baserade på olivolja, om jag inte minns galet. Jag har länge tänkt inhandla dem, men försökt ta reda på om det är någon skillnad mellan olika försäljare, om det bara är en av dem som är "äkta" eller hur det ligger till. Men jag tror att alla klassas som Marseilletvålar. Så jag valde ett stånd och luktade på alla miljoner sorter utom typ gurka och melon. Näsan kliade ordentligt efteråt och jag hade till och med tvålsmul i ansiktet. Vi köpte croissanter på vägen hem och jag testade mitt nya te som Mats varit gullegull och haft med sig. Tepriserna här är hiskeliga. Påste har jag ingen koll på för jag bryr mig bara om lösvikt. Det brukar ligga mellan 3-4€ för 100g (alltså en påse) men förra veckan hittade jag en mysig tebutik där 100g kostade över 7€! Hur är det möjligt?

Efter frukost gick vi en tur genom Aix. Vi besökte katedralen och gick förbi La Mairie och njöt av värmen. Jag kan tyvärr inte så mycket om denna gamla romarstads historia. Visst är det spännande, men jag lägger aldrig årtal eller betydande byggnader på minnet. Mats verkar gilla de små gatorna och myllret och myset, precis som mig. Han förstår att jag fallit för denna plats på jorden och då och då frågar han: "Ska vi åka på semester till Frankrike en gång per år?" eller "Ska vi bo i ett litet hus här?" Oui, merci!

Till lunch åt vi klassiska crêpes och tog sen en siesta hemma hos mig. Överlag är det gångavstånd till allt här men det är ändå tokskönt att jag bor mitt i smeten. Alltid kan man smita in genom den gröna porten och hämta något man glömt eller lämna något man köpt. Vi åt middag på en libanesisk restaurang som ligger på min gata. Jag springer alltid förbi den när jag är ute i motionssyften och den gemytliga atmosfären har gjort mig nyfiken. Den var precis så mysig som jag trott. Personalen var gullig och inte alls lika stressad och otrevlig som på andra restauranger här. Vi åt 10 olika smårätter och det var trés, trés bon!

Museum i Aix har gratis inträde den första söndagen i månaden så vi passade på att besöka Musee D'Histoire Naturelle. Vi tittat på dinosaurier och uppstoppade apor. Ganska intressanta grejer att titta på, men det var mycket mindre än jag väntat mig. Just nu pågår även en seriefestival i Aix och på museet fanns en utställning om apmänniskan Lucy.

Därefter gick vi till Parc Cuques och dukade upp picknick. Sallad, ost och baguette med kladdkaka till efterrätt. Lunchen följdes av en härlig siesta i solen. Jag tror att Mats delar min uppfattning om att den här lummiga parken är en perfekt plats för en solig söndag.

Här i Frankrike samlas man runt middagsbordet som muslimerna runt Mekka. Var och en har med sig ett bidrag till middagen; sallad, mat, dryck, snack, efterrätt. Ingen kommer tomhänt. Man bänkas, låter måltiden och samtalen ta sin tid. Man äter från varandras tallrikar, byter platser och dricker rosévin och apelsinjuice från samma glas. Alla hjälps åt att duka fram och duka bort och se till att alla får påfyllning av mat och dryck. Alla delar på allt, min vinare går åt till alla och av bordsgrannens paj får alla varsin bit. Det är inte som i borgarsverige där var och en dricker ur egen flaska och där de ekonomiska utläggen ska vara millimeterrättvisa.

Kvällen blir bara mysigare och roligare allteftersom. En del blir lite lulliga, men ingen snubblar och spiller rödvin på mattan eller spyr i papperskorgen. Alkoholen är en måltidsdryck och inte en drog. Målet med kvällen är socialisering och inte minnesluckor. Det här är varför, Mats, som jag föredrar utlandet före Svea. Jag är inget större fan av alkohol, föredrar te före Smirnoff Ice. Föredrar att gå på teater istället för att tappa bort mina vänner på dansgolvet. Många fransmän jag träffat här påpekar att svenskar dricker som om det vore den sista kvällen i deras liv. Jag skäms lite varje gång jag försöker försvara mitt hemland och förklara att i och med Systemets priser är alkohol lite av en diamant som alla vill åt. Jag förstår fransmännens oförstående ansiktsuttryck. Även de kan festa och bli fulla, men inte i samma utsträckning som i Sverige. För mig känns den franska kulturen mycket mer tilltalande - jag tror jag stannar i ostens land. Men nej, Mats min vän, du kan vara lugn, jag kommer hem. Resan är bokad och betald och nånting att se fram emot! Längtar redan nu! Att inte träffa Lotta på ett halvår är som att inte få äta choklad på lika länge. Stannar därför några dagar i Göteborg innan jag tar tåget upp till Umeå. Den här gången vet hon om att jag kommer, en liten bagatell som utgör stor skillnad från mitt förra besök. Göteborg gör att hemresan innebär nånting positivt, jag skjuter på sorgen att lämna friheten och istället möta jobbångesten (och utekvällarna!). Mats har hunnit hem från Sollefteå och kan stå där kl 06:37 på perrongen och ta emot mig. Det är nästan så att jag vill åka hem redan nu!