olban

En dag kvar av augusti månad. Den är liksom den där månaden som representerar både slut och början, i just den ordningen. Sommaren når sin ände och livet innan likaså. I samma veva påbörjas det nya. En ny termin, en ny lägenhet, en ny stad, en ny flygplanstur. Planerna är många men jag måste erkänna att jag mest av allt beundrar de som inte har någon plan alls. De lyckas ändå ha roligt och hamna nånstans där trivselblommorna grönskar året om. Jag har plockat upp så många insikter från marken de senaste dagarna. Det är hårt att leva i en tro och sedan slås i ansiktet av att den teorin inte stämmer överens med verkligheten. Man brukar säga att magkänslan inte har fel och i veckan har jag lärt mig att lyssna på den, och inte på mitt bestämda jag.

Precis som Lotta förstår jag inte varför det ska vara så förbannat lätt att stressa. Jag hetsar över minsta lilla grej och dagens mål är alltid att få planeringen att klaffa samt att hinna med mer saker utöver den. Jag jublar om jag kan sluta jobbet en kvart tidigare och ser tusen möjligheter i vad jag kan göra med den kvarten - gå en sväng på den affären, låna den boken på biblioteket, ringa det samtalet. Guuld! Det är så jag tänker. Det är så jag bygger upp min stress. Genom att mäta allt i tid. Jag saknar ro. Trivs jag i det jag gör eller är poängen bara prestation? Är det viktigaste att hinna massor eller att njuta av upplevelsen? Jag är naiv och tror att jag lever i det senare och kanske stämmer det till viss del men samtidigt anar jag en känsla av att njutningen tar en andraplats. Jag är 21 år. Hur gammal kommer jag att vara när jag går in i väggen?

Det är dags att byta tillvaro. Det är dags att byta jobb. Jag vill verkligen verkligen verkligen inte ta på mig mina arbetskläder igen. Jag känner inte heller för att skaffa ett nytt arbete. Jag vill vila. Min kropp har skrikit åt mig hela veckan och jag bara fortsätter misshandla den. Min mage gör ont och finnarna bygger kolonier i mitt ansikte. Inte välkommet. Jag orkar inte cykla i uppförsbackar och jag önskar mig en trasig väckarklocka. Jag vill sova. Jag kan inte minnas senast jag såg en hel film utan avbrott. Jag har helt enkelt inte tid. Jag har kommit till insikt om att allt planerande och drömmande inte är så givande i slutändan. Eftersom jag ideligen ändrar mig är det inte så smart att spika planerna alltför hårt. Så jag testade att lägga ner allt, testade att lämna drömmarna åt sidan och det fungerade. Jag tänkte "Vem far illa av att jag inte bestämmer mig nu för vad jag ska göra sen?" Ingen. Bara jag.

Att snickra ett CV
Me: Mor, ska jag skriva att jag flyttar till Sollefteå för att bo med min pojkvän?
Mum: Ja, det är klart.
Me: Då låter jag ju som världens våp!
Mum: Det är bara du som ser det så.

Hallon, hallon, hallon. De är mina favoriter just nu. Gjorde en klassiker idag. Mina magiska muffins med hallon och vit choclit. Åh, jag önskar att jag hade tid att bege mig ut i skogen på jakt efter blåbär. Ska se till att hitta en lucka i veckan och fylla den med blåbär. Någon som känner sig manad att följa med? Det blir hårt arbete i myggsällskap.

Vi sa inte hej. Vi tittade inte på varandra. Men vi såg varandra. Och vi såg att den andre såg. Och vi såg att hon såg. Jag vågade inte titta på henne. Jag stängde in mig i min för tillfället påhittade värld och låtsades att de inte var där. Jag skrattade falskt och tittade för länge på hyllan framför mig, för att gå miste om periferin. Jag tog omvägar. Sen blev jag i alla fall tvungen att gå precis bakom ut genom dörren. Jag kunde ha nuddat ryggen. Trots det lilla avståndet har jag aldrig känt mig så långt bort ifrån en människa. Var är vi? Jag hatar att det är "vi". Jag vill gå hem.

Hem: Jag pressar fram mina ord och du bara håller om mig. Du säger ingenting medan du lyssnar på mig. Du tänker att jag mår bäst av att inte tänka på det här, så du håller om mig ännu hårdare och avbryter mina läppar. Då vill jag våga släppa efter, då vill jag sluta vara hämmad och då vill jag våga ge dig vad du förtjänar. Bara tanken på att jag inte törs och inte kan gör mig ännu närmare till tårar. Jag vet inte hur jag ska få dig att förstå hur mycket du är för mig.

Vilken vecka vi haft, jag och vår skogsmulliga vän. (She'zz really, really cool! I wizz I wazz her, I really do.) Molnfri himmel och visst syns det på oss. Jag höll på att avlida där ett tag när mina lår fått alltför mycket sol. "Jag bränner mig aldrig!" Tji fick jag, det kostar att vara självsäker! Sarah var gullesöt och tog hand om mig när jag låg och brann och svor i tältet. Myggen var våra trogna anhängare under hela resan. Till vår stora lättnad var det inte alltför många som delade samma vandringstur som oss, så vi slapp träffa folk. För det mesta var det bara vi, ryggsäckarna, solen och de höga fjällen med böljande former, virvlande vattenfall och snötäckta toppar. Flera fröjder för ögonen.Tyvärr fick vi inte med allt på bild - en dag balanserade vi på hala stenar över en större bäck och ett parti var särskilt svårt. Så vi började flytta stenar för att kunna ta oss över.
"Det här är ju sjukt! Vi ska väl inte behöva möblera om i naturen?!" sa Sarah.

Otur eller oskicklighet? Jag vet inte, men det som hände var: Jag böjde mig fram och med ett plopp föll min kamera ner i det forsande vattnet och slets på en gång med av strömmen. Min reaktionsförmåga var lika snabb som fallet. Jag slängde mig efter min käraste ägodel och först gled den ur mina händer, men ett andra försök och jag fick tag i den. Den var död och vi var ledsna. En halv rulle förstörd och ingen möjlighet att föreviga återstoden av vår resa genom fotografi. Förmodligen har den tagit sin sista bild, min älskade Canon.  - Tid för tyst minut -

Tröttheten gjorde att vi skippade kartläsning och det i sin tur ledde till att ingenting ledde nånstans. Vi tappade bort leden. När vi klampade och klaffsade över en dränkt myr började vi fundera på var stigen tagit vägen och när liljeholmaren dök upp iddes vi inte backa tillbaka. Så vi gjorde en fuling och klängde oss över tvåmetersstängslet som omslöt det heliga landskapet där innanför. Tur att ingen vet om det. Naturreservat i all ära, men inte har vi fått se ett endaste levande djur. (Grodor och fiskmåsar räknas inte hit.) Fem döda lämlar och ett halvt litet ben av en lemlästad ren var allt som bjöds på. Istället hade jag turen att hitta ett moget hjortron. Så ljuvlig är den smaken.

När vi nått slutdestinationen i Vakkotavare bestämde vi oss för att pröva lyckan inom liftning. Vi hann ställa oss vid vägen, det kom en liten röd bil minuten efter och tummen upp! Två franska forskare lät oss åka med till Stora Sjöfallet. Där unnade vi oss en ljuvlig måltid på restaurang. Nog för att all mat är god när man är hungrig, men kvallan på det där fatet var inte att leka med. Tokbra! Sen tjuvtältade vi och kom undan trots att jag var säker på att skogvaktarn skulle komma på oss. Som slutkläm kan jag summera vår vecka med ett ord: Hellikopter. Vi hann gå genom portarna mot Kebnekaise där i Nikkaloukta, när den första hellikoptern flaxade ovanför våra huvuden. Därefter har de trafikerat luften mer frekvent än vandrarna på leden. Sjukligt irriterande. Jag trodde äntligen att det var över när vi tuffade ut från perrongen i Gällivare men ack, så fel jag hade. De följde oss ända ner till Umeå, där vi dessutom möttes av regn och rusk.