olban

Jag och mina festklädda väninnor röjde stan igår kväll. Började skvallra redan på bussen in och väl i stan slog vi oss ner vid ett bord på Pipes. Där fortsatte skvallret, följt av snygghetsbedömning på medlemmarna i livebandet medan vi smuttade exklusiva viner. Vi lämnade rockbandet för en annan pub och väl på Lottas satte vi genast igång med spanandet. Vem av alla dessa medelålders och övermedelålders män skulle vi hooka up varandra med? Utbudet var för smalt för vår smak, fast vi noterade en tänkbar typ i lustiga glasögon. Han kanske var nåt att ta med sig? Vi fortsatte skvallra och dela våra drömmar om männen i våra liv och andra romantiska saker. Tack vare vår fyrtaliga charm fick vi gratis nötter av bartendern.

Tyvärr var vi alldeles för snygga för skaran asfulla 50-plusare, så vi dissade dem och tog en bit mat istället. På vägen dit fick en av oss ett tjusigt ragg, han var redo med gylfen öppen. De har dessutom ett förflutet, så romansen är som beställd och bokad. Hon avböjde dock hans erbjudande att följa med till nästa pub. Man måste spela svårflirtad när det är något man verkligen vill ha. De lär ju träffas igen. ♥

Vi trippade vidare i våra klackar och jag vill lova att det satt fint med lite proviant sådär mitt i natten. Jag uppskattar verkligen mina girls, hur jag kan dela allt med dem och hur vi kan prata om allt mellan himmel och jord. They're great! Efter att vi alla ätit upp ledde kvällen mot sitt slut. Det var en afton i torka, ingen av oss hade fyndat på marknaden så att säga. Tur att vi i alla fall hade varandra! Men olyckan vände utanför restaurangen och jag fick faktiskt napp. Medan mina väninnor väntade i taxin några meter bort stod jag där i den svarta natten iklädd min smakfyllda festblåsa och kysstes med den mest attraktiva person mina ögon någonsin skådat.

Jag vill plugga utomlands. Bo i kollektiv, äta skräpmat, klaga på att det är så jävla skitigt överallt - gator, torg, hemma, skola. Jag vill ha sol och värme, jag vill ha puls, jag vill ha främmande språk. Jag vill ha flummiga människor, roliga människor, människor med dålig klädsmak och illa vald social timing. Jag vill vara uppe sent på nätterna och jag vill fara på dagsutflykt. Jag vill inte bo i Holmsund där vindarna är gråa, där kylan kommer och går och kommer tillbaka, där man inte hör att folk är svenskar för ingen är ute på gatan och pratar. Jag vill inte bo här, för det är femtontusen mil till närmsta polare eftersom alla ska envisas med att lägenhet i stan är motsvarigt till lycka. Jag vill inte längta tills jobbveckan är slut innan den ens har börjat. Jag vill inte gå och lägga mig ikväll för då vet jag att imorgon närmar sig.

Förlåt att jag gnäller. Lotta kallar det "gråzon" och skyller på att jag är tjej.

Nu är jag hemma igen och konstigt nog har ingenting hänt, allt är sig likt. Bortsett från att mor stolt investerat i ny tvättmaskin, en Miele. Hon pratade om den i säkert sju minuter. Är det så man blir när man når 40+? På den tiden hinner jag berätta allt jag gjort de senaste veckorna. Lite mer intressant dessutom. Känns kukjobbigt att komma hem och alla ba "Men! Är du tillbaka?!" och förklara hela haderangen om hur läget ligger till. Kan inte alla bara läsa min blogg så jag slipper prata? Fast det skulle kännas lite konstigt om typ ens arbetsledare läste alla skrivna ord här. Känns förresten kukjobbigt att lämna Matsfårjagplatsidittpalats också, han är ju som fin och så. Jag menar, vem ska jag nu spela kort med?

Ohwell. Pratade med PiB igår. Det var så länge sen sist. Så länge sen vi sågs. Så länge sen vi snackade skit, bastade eller lagade middag med Mari. Why do all good things come to an end? Annars har det inte hänt något värt att reflektera över. Eller, eftersom det här inlägget blev väldigt traditionellt (hejjaghargjort ...) så kan jag nämna att jag åt bananpannkakor till frukost. Kanske godaste ever. Inte ett dugg nyttiga. Så nu har ni koll på min diet också. Och just det; dagens outfit! Jeans, blå strumpor, min vita fladdriga mamma-tröja och orange scarf. Jag sov i mammatröjan och har liksom inte kommit mig för att ta av den än.

Just hemkommen från IKK:s årliga kräftskiva. Studenterna sjöng snapsvisor, bröt kräftornas klor och var finklädda. Det var härlig stämning, jag älskar när det är sådär att det inte gör något att man är nykter. Man är med ändå, man har kul ändå. Jag vet, det är ältat, men det är en skam att vi svenskar är så reserverad utan den magiska alkoholen. Varför är det så mycket lättare att tala ut när man fått sig en sup?

En promenad över bron genom mörkret . Dimman skyddade insyn av staden och du sa att det är en romantisk plats här. Den där tryggheten som imponerat mig så från allra första början stärktes ytterligare och jag kan inte annat än känna tacksamhet. Hur du så snabbt förstår vad jag inte säger och hur du så absolut accepterar de dummaste beslut jag gör. You rule.

Okej, jag har blivit en sån här hej-jag-bloggar-om-mitt-extremt-roliga-liv-person och redovisar schemat dag för dag. Men jag drar till med en ursäkt i stil med att jag måste uppdatera er sötnosar där hemma medan jag bor så här långt bort. Jag kommer förresten hem imorgon, då kan jag fortsätta min bloggning i kryptisk, välskriven ton. Fylld av drömmar, humor och bekräftelse.

-Du får inte läsa.
-Jag läste bara dina läppar.

Jag har lagt ner planen att jobba på ICA Rödsta. Siktar istället längre söderut, till havs! Hoppas på att få anställning på någon av färjorna mellan Sverige och utlandet. Mellan jobbsök tar jag promenader längsmed älvens stigar, precis som Ingrid Thulin en gång gjorde under sin uppväxt. Sollefteå är vackert, berg och skog ligger som en skyddande arm runt den lilla stadskärnan. Kvällarna går åt till social verksamhet. Jag kan tala om för er som tror att this place består av två hus och en kiorre har fel. Fetfel. Bowling, bio, sporthallar, uteställen och duger inte det så är det fest i varje trappuppgång nästan alla dagar veckan. Studenterna bor grannar med varandra och gemenskapen lyser igenom deras halsdukar och Acnejeans. Så himla skönt att slippa åka två bussar för att festa hos sin polare. Fast jag tänker ändå inte bo här. Jag vill bo med Mats och jag vill bo hemma och jag vill ärligt talat dessutom bo i London. Dilemma grande. Hur skaffar man den där tidvändaren Hermione har i Harry P-trean?

Ylva. Jag lyssnar igenom The Knife-utbudet här och minns tillbaka på våra dagar och nätter i xlake. Jag minns när dina röda dreads nådde vattnets yta och när vi låg under täcken och myste och dina steg i köket när du smög upp för att dricka o'boy mitt i natten. Ingen har ett leende som du.