olban

Samma kväll som jag kom hem från Berlin fick jag träffa de omtalade svenskarna i Aix. De jag bor hos och deras vänner har många gånger pratat om att det kryllar av oss blondablåögda här i trakterna. Hemma hos Etienne bor en av dem, Emilia, och just denna kväll hade hon bjudit över sina kamrater för att laga tacos. Jag och Johannes kom dit efter middagen och jag introducerades till ett gäng trevliga, glada skandinaver. De pluggar franska här, men det tillhör svenskt universitet. Dagen efter denna afton skulle de besöka Avignon och frågade om jag hade lust att hänga på. Bien sûr! Vädret var vackert och värmen välkomnande. Vi promenerade runt på de små och stora gatorna. Stämningen var lugn och staden kändes renare än Aix, husen var inte lika slitna som här. Men Aix är nog min favorit i alla fall.

Vi lunchade på en av uteserveringarna och åt crêpes i parken uppe på palatset, första gången jag mumsar i mig denna franska delikatess. Det kändes som att halva staden utgjordes av det enorma palats som påven bodde i på 1300-talet. Det var pampigt och liknade nästan en borg. Vi gick nedanför, utanför och ovanpå detta jättelika bygge. De många, långa trapporna ledde oss upp till en mysig park och en tjusig utsikt över staden och närområdet. De andra gick in i palatset medan jag och Nicki valde att strosa runt i staden istället, snålade lite på grund av inträdet.

Hej pa er fran London!

Marc har internet i lagenheten, sa vi kollar pa Yutubeklipp som hans polare gjort. Jag tillagnar den har till pappa, Edit och kanske framforallt Isak. Tank pa att inte skamma bort Tilly nu, kan fa sina konsekvenser.

Snart blir det matlagning, grabben har kan lasa tankar for innan jag ringde honom var jag sa sjuukt sugen pa indiskt. Och har han inte forberett for en slaende indisk maltid? Men sjalvklart.

http://www.youtube.com/watch?v=NQCwHluBqFc&NR=1

Jag lever som en prinsessa, fast i en skitig studentlägenhet istället för i ett slott. Skillnaden är alltså markant. Här sitter jag på balkongen med solen skinandes på mina bara, bleka (snart inte!) armar med en fancy laptop i knät. I och för sig har den här resan gjort mig till vääärldens datanörd, det är helt och hållet misär. Men jag måste försvara mig själv med att säga att den är ett nödvändigt redskap, i min jakt på lägenhet, i min jakt på biljettbokning och framförallt för att hålla kontakten med er som jag saknar. Sen gör jag ju andra saker också. Var ute och sprang igår, andra gången sen jag kom hit. Bravo Hanna! Kvällarna fylls med sociala aktiviteter med de jag bor hos och deras vänner. Eftersom att jag inte är nån fena i konversationerna blir jag lite som ett bihang i deras omgivning, men det känns att för varje dag kommer jag in i gemenskapen allt mer. Jag tror att det inte är så svårt att hitta vänner, var man än befinner sig på planeten. Fast det gäller att vara både stark och modig. Våga ta sig utanför det trygga och prata med okändisar. Jag tror att det är en själv som sätter ribban. En tjej jag kände i London var väldigt aktiv via internet, och därmed samlade hon på sig en rejäl bekantskapskrets. Jag tror man måste hitta sin metod, för vill man så går det!

Lady of leisure, yes that's me. Imorse vaknade av en obehaglig dröm: Jag jobbade dag på Smultronet (Eriksdal) men det såg såklart ut som ett getto och inte som avdelningen egentligen gör - typiskt drömmar att förvränga allt. Jag hade bokat min London-Berlin-resa men inte tagit ledigt och var orolig att jag inte skulle kunna åka pga av min heltidstjänst och att jag var så sent ute. Jag vaknade och fick aldrig veta huruvida min ledighetsansökan godkändes. Det var så otroligt skönt att vakna upp i verkligheten och veta att JAG JOBBAR INTE. Jag har inga måsten, jag kan gå till höger eller vänster, jag kan göra vad jag vill och behöver inte anpassa mig till nånting annat. Det är vad jag kallar frihet. Tanken slog mig därefter: kommer jag någonsin kunna ha ett fast jobb? Jag trivs som tusan när jag inte vet vad som ska hända imorgon, vikariaten som jag haft har varit toppen (om jag nu måste jobba...) Jag måste hitta ett arbete där jag kan utöva det här frihetsbehovet. Eller så är det bara en ungdomlig fas jag går igenom, att ingenting ska få hålla fast mig och att ingenting ska få styra över mitt liv.

Jag är i alla fall galet tacksam över att jag städat ihop så pass mycket pengar att jag kan glassa här. Och galet tacksam över mina coachsurfers som låter mig sova i deras rum och äta deras mat. Det känns som att de här månaderna enkelt kan fördrivas utan att ha en franskakurs att ta itu med och utan att supa sig aaaspackad i baren varje kväll. Jag avskyr att vara rastlös, så jag försöker hitta saker att syssla med hela tiden. Ändå är jag inte stressad som jag var innan jag åkte. Tror att det är för att här finns mindre att göra (kan inte sy, kan inte baka - finns ingen ugn) och för att JAG JOBBAR INTE. Jag kollar aldrig på klockan, och det tror jag är en bra grej för stressade själar att undvika. Det föder bara ett måste-veta-tiden-behov som växer sig större för varje ögonkast på minutvisaren. Jag känner mig otroligt lugn här. Jag mår bra!

Hittills har det här projektet inte varit särskilt svårt att ro i land. Planen var i och för sig lite diffus, men innebar i stort sett att jag skulle utveckla mina fotokunskaper, mitt kulturella intresse (både praktiskt och mentalt), fila på min franska och - bäras dit vägen bär mig. Här är jag nu, över en vecka har gått i Frankrike och inte trodde jag väl då jag stod på flygplatsen och febrilt packade om min för tunga ryggsäck att jag skulle ha besökt hela franska rivieran vid det här laget. Men livets vändningar går sällan att förutse. Studenterna röstade ja till strejk när Sarkozy meddelade att han vill ändra reformerna inom universiteten. Det innebar oväntad ledighet från skolan och därmed oväntad visit hemma hos Karina - till hennes mors stora glädje och förvåning.
         

Jag, Karina och JB (Johannes) började vår resa i måndagskväll och har därefter liftat oss från Aix via Toulon - där vi sov en natt hos Raphaël och promenerade i staden - till hennes föräldrahem i Valbonne. Det har varit vår utgångspunkt på våra impulsiva turer mellan byar och städer, gator och stränder. Vi hade turen att två svenska lyxpensionärer, numera bosatta i dessa rikare delar av Europa, skulle skida i Alperna samma dag som vi ville utflykta i Gourdon. De körde liks via så det tog inte lång tid innan vi var framme vid vårt mål - den lillalilla bergsbyn med sina tokdyra små boutiquer med lokalproducerat och en fantastisk utsikt över solkusten. Nice, Antibes, Cannes - hela raddan. Vi vandrade oss upp på toppen och passerade får och fåraherdar, kullar med doftande lavendel och en gassande sol ovanför. Magnifikt, för att sammanfatta alla intryck. Snötäckta toppar och i motsatt riktning skimrande blågrönt hav utmed varma stränder. Magnifikt.

Vi liftade oss vidare till Antibes där vi promenerade längsmed havet och de äldre gatorna. Besökte slottet där Picasso verkat under 40-talet och som numera utgör ett museum för både hans och andras konst. Jag har besökt två Picasso-museum under loppet av mindre än en vecka, kan ändå inte sluta förundras över denna man. Simplare motiv går inte att hitta - en get, en fet kvinna med hatt, en fisk och en citron. Med kolkrita drar han enkla konturer och ändå är det så pass snyggt att det går att ställa ut. Kubismen i sig är genial, men allt det andra också. Det som kommer i skymundan; färgerna, formerna och figurerna. Picasso misslyckas - och det är ändå konst. Både vackert och intressant att se på.

Jag skulle kunna skriva en hel blogg om honom, tror jag sätter punkt där och tar oss vidare med buss (!) till Juan les Pins. Busspriserna kring kusten är helt otroliga - 1€. Vi hoppade av och promenerade längsmed havet när solen dök ner. Höga plank dolde multimiljonärsvillorna bakom och vi fantiserade om vilka som bodde där - George Clooney? Vi blev ständigt omkörda av joggare i exklusiva sport-outfits och nådde slutligen centrum där dyr restaurang ersattes av dyr klädbutik som i sin tur ersattes av dyrt café. Vi lyckades hitta ett litet italienskt ställe med humana priser. Inga klagomål på vare sig pastan eller tiramisun.

Dag 2 steg vi upp relativt tidigt och mamma Brigitte (gud, vilken härlig människa! Yogalärare dessutom, stort plus i kanten. Hon är det mest levande jag träffat, vild och harmonisk på samma gång.) körde oss till allihop till Cannes där vi promenerade till palatset där filmfestivalen tar plats i maj varje år. Vi tittade på stjärnornas handavtryck på marken och tog kort på mig a.k.a. Austin Powers-brud. Sedan tog färjan oss över det blågröna vattnet till les îles de Lérins där vi klättrade upp i ett flertal våningar högt och supergammalt kloster. (Pappa, du hade nog inte pallat höjden...) Luften var frisk och utsikten kanon. Det är så vackert med bergen och havets horisont som omger alltihop. Öns enda restaurang har tidigare varit mysig och human, men nu förvandlats till ett svindyrt glassigt ställe med otrevlig personal och falsk atmosfär. Inredningen var inte så kool som den tycktes påskina och jag undrade om barnfamiljerna fick lov att peja full price (20€) för sina ungar också. Vi var bara ute efter en liten fikapaus och Karina idkade hämnd pga priserna genom att låta kaffekopp och tesked slinka ner i hennes tygväska. "C'est trop cher!" muttrade hon irriterat. Tillbaka med färjan över det böljande blå och en liten promenix upp till slottet som ser ner på lyxlivet och fattigdomen i denna något konstgjorda stad; Cannes. These shoes are made for walking, I tell you! Jag, Karina och hennes mamma har Converse, i olika färger. JB tar det kool I ett par loafers. Han är väldigt vuxen av sig, han och Brigitte borde typ byta ålder, hehe.

m i sin tur ersattes av dyrt café. Vi lyckades hitta ett litet italienskt ställe med humana priser. Inga klagomål på vare sig pastan eller tiramisun.

Dag 2 steg vi upp relativt tidigt och mamma Brigitte (gud, vilken härlig människa! Yogalärare dessutom, stort plus i kanten. Hon är det mest levande jag träffat, vild och harmonisk på samma gång.) körde oss till allihop till Cannes där vi promenerade till palatset där filmfestivalen tar plats i maj varje år. Vi tittade på stjärnornas handavtryck på marken och tog kort på mig a.k.a. Austin Powers-brud. Sedan tog färjan oss över det blågröna vattnet till les îles de Lérins där vi klättrade upp i ett flertal våningar högt och supergammalt kloster. (Pappa, du hade nog inte pallat höjden...) Luften var frisk och utsikten kanon. Det är så vackert med bergen och havets horisont som omger alltihop. Öns enda restaurang har tidigare varit mysig och human, men nu förvandlats till ett svindyrt glassigt ställe med otrevlig personal och falsk atmosfär. Inredningen var inte så kool som den tycktes påskina och jag undrade om barnfamiljerna fick lov att peja full price (20€) för sina ungar också. Vi var bara ute efter en liten fikapaus och Karina idkade hämnd pga priserna genom att låta kaffekopp och tesked slinka ner i hennes tygväska. "C'est trop cher!" muttrade hon irriterat. Tillbaka med färjan över det böljande blå och en liten promenix upp till slottet som ser ner på lyxlivet och fattigdomen i denna något konstgjorda stad; Cannes. These shoes are made for walking, I tell you! Jag, Karina och hennes mamma har Converse, i olika färger. JB tar det kool I ett par loafers. Han är väldigt vuxen av sig, han och Brigitte borde typ byta ålder, hehe.
        

Efter utsikten över filmstaden tog vi tåget utmed kusten och steg av i ett regnigt och iskallt Nice. Inte rätt intryck av den staden. Vi var inte laddade för oväder så vi gick förbi Avenyns alla affärer och tog sedan bussen till Sofia Antipolis där vi liftade oss tillbaka till Valbonne. Förbindelserna är inte alltför bra mellan alla de små höjdpunkter som finns att besöka, därav har liftkulturen vuxit sig stark. Karina berättade att hon och hennes bror ofta liftat istället för att ta bussen till skolan, den går inte särskilt ofta. Det är inte så tokigt sätt att färdas på. De som stannat har ofta varit superglassiga hightech-typer med skinande motorhuv och solglasögon eller cigarett. De har sin stil och sina pengar och det syns och märks. De väjer inte för någon - i dubbel bemärkelse. Trevliga, utåtriktade och med en intressant livshistoria i bagaget.

Väl i Valbonne igen åt vi god köttfärspaj och chokladbollar till efterrätt. Ännu en svensk tradition som gjorde succé. De blev jättefina för i Frankrike finns inget pärlsocker så vitt jag vet. Florsocker, kakao och strössel fungerar lika bra, om inte bättre. Åh, jag har ju glömt att nämna våra frukostar! Efter en natt i Toulon gick Karina och Raphaël till ett boulangeri och köpte croissants och en gigantisk pain au chocolat, typ size limpa. De köpte även apelsiner från matmarknaden som vi alla gick till efter frukosten hemma hos Raph. Där fanns de godaste avocadosarna jag någonsin ätit och någonsin kommer att äta. Om jag kunde, skulle jag ha dem som huvudrätt på mitt bröllop.

  

Ibland är det dumt att man hör Sverige till. Utbudet av frukt och grönt är inte riktigt vår starka sida. Men Frankrike kan ju slänga sig i väggen vad gäller kött och fisk. Heeeja, Sverige, klapp klapp klapp! Karinas mamma blev helt förfärad när Johannes berättade att i Tyskland äter man de vilda vildsvinen. Jag förklarade på min knaggliga franska, med JB:s hjälp, att djuren är fria och har ett bättre liv än de som lever i boskap. Hon köpte det inte riktigt. Det är så konstigt, folk tycker att det är värre att låta djuren ha sin gilla gång som de är ämnade innan vi tar över handen. Istället för att hålla dem i fångenskap från födsel till tallriksmodell. Nåväl, frukost #2 gjorde JB och Karina american pancakes. Alltså, jag är ingen stjärna på pannkakor i alla former men det där hade jag faktiskt gjort bättre. Smeten var 1) för lös, 2) för osalt, 3) inte spejsad nog - och de hade ändå tillsatt vaniljsocker. American pancakes blev something-else pancakes. Men med nutella och banan blir det mesta gott. Det är något mindre bra jag snappat upp under min korta tid här. Nutella finns för ofta i min närhet och de jag umgås med äter det som vi äter Herrgårdsost. "Ta seden dit man kommer." Ah, vem tusan kom på det?

Tredje frukosten var typ fransk, I guess. Te och juice, ja det kan jag. Men resten? JB åt havregrynen vi lyckats hitta på en stormarknad med mjölk. Ingen höjdare, tycker jag som istället valde vaniljyogurt med styckeförpackad äppelmos. Jag tror att det var tänkt att man ska smaska i sig äppelmosen som den är, men det blir lite väl saftigt. Framdukat på bordet fanns också: smör, jordgubbssylt och nutella. Det fanns även en tysk julfruktkaka, små chokladbiscuits, chokladkex-bars och nåt luftigt smörgösrånsliknande. Inget bröd! Men jag ville inte vara oartig och ba "Hahahahah, vafaan har ni för kultur?! Typ, är ert mål att få högst kolesterolvärde inom regionen?" Kändes fel när man är gäst och dessutom utlänning som är där för att hon gillar att dyka djupare i andra kulturer. Well girl, bon appetit!
        

De andra två frukostarna var likadana som den sistnämnda. Helt galet. Sista dagen åkte vi till Nice och vandrade runt i solskenet. Gick upp till slottet på den lilla kullen och promenerade längs Promenade des Anglais. Vi drack te på det svindyra hotellet Negresco. Att fika där är faktiskt i lagom prisklass, förutom bakverken som ligger på 8€. Restaurangen är inredd som en karusell och varje halvtimme drar tivolimusik igång och hästarna rör på sig. På kvällen gick vi på karnevalen som hägrar i Nice under en veckas tid. Jag konstaterade att karnevaler inte är något för mig. Efter Notting Hill Carnival och den här har jag insett att de bara gynnar små barn och 50-plus kvinnor (de är de som viftar och tjoar mest). Folk kastar konfetti på varandra och det är inte så kul att se på. Följande morgon liftade vi hem oss till Aix en Provence igen och vi hade supertur. Mannen som körde oss var jättetrevlig. Han skulle till Toulon men skjutsade oss ända hem, ungefär en timmes längre körning. Det är så fantastiskt när man träffar på dessa vänliga själar, man blir alldeles glad. All and all, en riktigt bra vecka. Jag är galet nöjd och tacksam över att jag fick hänga med på detta lilla äventyr.

        

Om alldeles strax bär det av till Nice med mina husvärdar i några dagar. : )

Var och tittade på ett jättefint och mysigt hus idag, tyvärr 2 mil utanför Aix och sista bussen går vid sjutiden på kvällen. Byn heter Peyrolles och är en söt, väldigt liten och lugn by. Rummet var stort och fint, bohem rakt igenom. Christele som bor där är trevlig, söt och konstnärlig. Åh. Jag lyckas alltid möta halväldre bohemkvinnor när jag är på flygande fot, spännande! Men jag tror jag ska tacka nej. Mitt sociala liv kommer verkligen att bli begränsat, och det var väl inte riktigt tanken med den här resan?

Shit, vad te är vätskedrivande!

I skrivande stund är klockan halv två på natten och jag är relativt nyhemkommen efter en långt kväll till mitt tillfälliga boende. Tågresan ner genom Frankrike gick geshvint. Jag somnade fem minuter efter att vi lämnat perrongen och vaknade 10 minuter innan vi rullade in i Aix. Mittemot mig satt ett sliskigt par i 35-årsåldern och var på samma nivå som nykära fjortisar. Grose. Regnet och Johannes mötte mig när jag och mina tusenkilos-väskor samlat sig. Han, Hugo och Carina låter mig bo hos dem under min första tid här. Väldigt trevliga människor, det är lite som på film; skitig lägenhet, humor hela tiden och hopplock av saker dekorerar möbler, golv och väggar. En dörr är täckt av världens alla vykort, egenmålade tavlor pryder små vrår och tvätten hänger på en hemgjord tvättlina. De har två brödrostar, en trasig toalett och stor gästvänlighet. Några av deras vänner kom över på middag och det var så härligt att ta del av den franska kulturen på en gång - ost, vin och baguetter. Vi åt jättegod kyckling med händerna vilket fick mig att påminnas om vikingarna. Prat och skratt - allt i mun på varandra och jag gör mitt bästa för att hänga med. De är så snälla och förklarar långsamt när jag ser oförstående ut. Det går faktiskt mycket bättre än jag trodde med språket. Både att förstå och göra sig förstådd. Tack till Margareta som ställde krav på högstadiet! Orden sitter i bakhuvudet, det gäller bara att arbeta lite så lyckas de komma fram. Efter middagen gick vi ut på lite olika barer och dansade. Väldigt kul! Inte helt oväntat är det strejk på universiteten här nu, regeringen (I guess?) vill tydligen ändra utbildningssystemet så både lärare och elever protesterar och demonstrerar. Tänk, det skulle aldrig hända i Sverige.

Åh, gud vad skönt att sova nu. Det känns som att den här dagen har varit flera dagar lång, har varit med om så mycket. Men jag kände ett uns av plikt att ge er en update, och sen är det ju alltid bättre att skriva när inspirationen är som mest levande. Hoppas ni alla har det bra där ute i världens alla hörn, Umeå, Hemavan, Sollefteå, Berlin.

Frankrike är precis som jag tänkt mig. Eller ja, i alla fall Paris. Människorna är vackra, ni får säga vad ni vill om att alla européer utom svenskar ser ut som skräp. Fransmän har fina drag! De klär sig bra också. Det märks att det är modets land, folk på gatorna har stil och smak. I och för sig har jag bott i London, där ingen känner till begreppet "förkorta byxor" och ingen förstår att pastell och blek hy inte passar ihop. Så med tanke på det är nog de flesta välklädda för mig. Paris gator är fulla av caféer och vinbutiker. Jag trodde nog att arkitekturen skulle vara mer slående, men det känns som att det är några fantastiska byggnader som sticker ut bland de mediokra, slitna betongfasaderna. Det känns att det är en storstad, men pulsen man känner i London existerar inte här. Det är ett faktum att jag jobbade upp min stress i London. Folk drack morgonkaffet ur pappersmuggar, folk sprang i rulltrappan för att slippa vänta en extra minut på nästa tåg, folk köpte två pints i baren för att slippa stå i kö igen. Allt handlar om att tjäna tid, och jag undrar ibland vad det tjänar till i längden. Parisarna strosar, oavsett om de är på väg hem från jobbet, ska till mataffären eller är ute på promenad. Precis som på film står de överallt - står i baren och diskuterar med polaren, står och läser en reklamskylt, står i cafédörrarna och tittar på människorna som strosar förbi. För mig är det fascinerande, jag skulle aldrig klara av att stå helt still. Som att vänta på ingenting. Jag avskyr att vänta och att vänta på ingenting tycks ännu värre. Jag borde lära mig av dem, de som njuter av stunden, som kopplar av mitt uppe i allt.