olban

I dessa dagar skulle jag vilja bo i ett vackert, luftigt hus med väggar som berättar avlägsna skrönor om hur det var för länge sedan. Böljande gardiner, kryddfyllda krukor på köksbänken och ett piano i hörnet. En gröntät trädgård intill vattnet som omges av en inspirerande natur. Vilken rening för själen att bara få andas luften där. När jag flyttade till London trodde jag att kreativiteten skulle flöda och att hjärnan skulle gå på högvarv, om än på ett mjukt sätt. Men pulsen där är för hög för att hitta det lugn som i alla fall hos mig är ett måste. Eller kanske blev jag en lugnare människa av att leva där för en tid? Jag kan åtminstone se tillbaka på en inspirationstorka som kunde driva mig till vansinne ibland. Det var som att staden redan var fylld av allt det som jag ville komma på. Nu har jag insett att det inte är de snabba takterna jag behöver. De har jag nog av inom mig som det är. Balansen blir så mycket bättre av att omges av ett fridfullt landskap. En tyst men talande natur ger så många fler impulser än höga byggnader och bullriga avgaser. Jag märkte tydligt hur jag blev näst intill poetisk av att promenera i parkerna, och då längtade jag hem. Hem till skogarna, sjöarna och fjällen. Det låter kanske konstigt, men en hög och mörkgrön gran kan sätta igång så många fler tankar än en black cab.

Även nu känner jag hur inspirationen är på låg nivå. Jag kom på mig själv för några veckor sen: jag tänker inte längre! Jag fantiserar eller drömmer inte! Det började någon gång i våras efter att jag landat i Holmsund igen. Jag kan heller inte minnas riktigt vad som hänt i mitt liv det här året. Jag måste göra ett miljöbyte och få igång hjärnarn igen. Även om det gör mig stundtals förvirrad och kanske lite mer drömmande än produktiv så är det då jag trivs som bäst.

Inte för inte som Pib kallar mig "Nature"?

Jag och Sarah solade i Segel idag. Strandpremiär för mig, men ännu väntar badsäsongen på att få banden klippta. Som vanligt fantiserade vi om framtiden och kom fram till att den inte räcker till. Det finns helt enkelt för lite framtid. Vi diskuterade att vi gillar utmaningar och problemlösning och att bestämma sina närmsta år är väl ett typexempel på det? Attans, att det ska vara så svårt att få ordning på drömmarna vs. verkligheten. Pengar, tid och sällskap är ingredienser som inte går att utesluta. Jag vill bara leva ett sjukt händelserikt och givande liv som jag med stolthet kan se tillbaka på om femtio år. Även då ska jag leva lika lyckligt och intensivt och känna att varje dag bjuder på något nytt och att man utvecklas.

Annars så, Mats och jag lekte gift par i hans stuga. Vi lagade middag ihop och släckte sänglamporna exakt samtidigt. Sen klippte han gräset och jag dammsög. Jag lyckades nästan spöa honom i Femhundra, men han hade sånt flyt med korten att det var omöjligt. Sen gömde vi våra godispåsar och lekte skattjakt. Han är ju också en faktor att begrunda vad gäller framtidsplanerna. Vad sägs om att toffla i Sollefteå, babe? Min kloka vän sa en rätt klok grej: Att kärlek är ju det som alla egentligen vill ha och att det faktiskt är någonting värdefullt och värt att satsa på. Jag förstår inte vad det är med mig.

Vi bilade förbi Robertsfors och väl framme i Xlake konstaterades det att morotskakan jag bakat och alla prylar jag mödosamt packat ner blivit glömda och kvar på Hamnmagasinet. Var nog nyttigt för mig att inse att jag egentligen inte behöver alla de saker jag omger mig med. Dessutom bjussade Uffe på skjorts och det fanns ju jackor att låna, så jag klarade mig galant. Tur var i alla fall att kameran inte blev glömd, den är a och o i mitt liv. Det handlar inte om att jag är materialist, bara besatt av att dokumentera mina dagar. Life is precious.

Limpan började helgen med att bära lampskärm modell Marimekko, på huvudet. Den höll i sig bra länge men mot slutet kunde vi se honom i både 2-liters glasslåda och prickig sjal. Han svek dock aldrig sin flanellskjorta och sina kalsonger, och bar heller ingenting annat än dem och huvudbonad. Emil was the king of DJ's och Nisse lät oss alla testa hans luftgevär. Kika genom öglan för att pricka ölburkarna eller snopptomaten! Ylva var det vackraste jag sett när hon badade bland näckrosorna i sjön. All tid med henne är så värdefull, vi ses för sällan. Jag stod för rollen som flygvärdinneaktig husmor och det var väl kanske inte så oväntat? "Kaffe? Te? Honung är bra mot förkylning, kids!"

På lördagsnatten var vi fyra tappra själar som vandrade vägen upp till toppen av berget. Mats stoltserade i vita Adidasskor, mörka Batistinijeans och med jackan från McKinley högt knäppt under halsen. Pricken över i var de glassiga solglajjerna och den vita Beppe-hatten. Han var som förflyttad från sitt soliga Stockholm och kläckte ur sig ett käckt: "Jag ringer farsan!" när vi började hitta vilse. Kontrasten var knivskarp mellan honom och en färgglad Emil i studentoverall, skogshuggarjacka, sjalar och Janis Joplin-briller. När vi irrat i skogen ett bra tag och Simon, jag och Emil inte ens trodde på våra egna teorier längre sa Mats optimistiskt: "Nä, nu tycker jag att vi går hem!" Till slut nådde vi landsvägen och kunde pusta ut och sluta klia våra huven i förvirring. Därefter somnade vi gott. Emil förnyade sin sovplats, första nattens köksgolv byttes ut mot trappen till övervåningen.

Sista kvällen satt vi i nära tre timmar i köket i det stora, vackra huset och drog internskämt. Ögon tårades och vi kippade efter andan och vek oss dubbla av skratt. För lite sömn och för mycket öl kan i sig göra susen, men jag tror det var vår samspelta humor vi har att tacka i det här fallet. Vi körde på temat Film, men mer än så kan jag inte avslöja. What happens in Vegas, stays in Vegas. När vi alla lagt oss och det gått en tid hörde jag och min rumskamrat Mats steg i köket. Vi chansade på Limpan, men hade fel. Det var Ylva som var hungrig.
"Hanna, vet du om det finns nåt att äta?" frågade Ylva utan att förvänta sig att jag visste.
"Jo, det finns bröd. På bänken."
"Åh, vad bra!" Men hon lät tärd, så jag sa:
"Och smör och ost i kylen om du vill ha. Vill du att jag ska komma och göra en macka åt dig?"
"Nej, det behövs inte, mitt gull! Vet du om vi har nån mjölk?"
"Jadå, det finns flera paket kvar. Och O´boy också, om du vill ha det."
Kvinnan med koll, c'est moi.

Helgens citat of doom var: "Jag ska smida ett svärd!" Limpan bankade med hammaren och skapade häpnadsväckande vapen av ölburkar. Samtidigt cruisade jag och Ylva lättklädda genom skogen på huven till en blå Opel Kadett. Jag som tycker att det är rebelliskt nog att åka bil utan bälte. Vi övervägde att starta ett kollektiv där ute på landet, men förmodligen skulle dagarna inte vara lika spännande i längden som en såndär intensiv vistelse är. All and all, en minnesvärd helg och den hade inte kunnat bli ett smultron bättre. TY.

Om jag skulle vara ett djur skulle jag nog vara en katt. Stryker mig mot ditt ben när jag vill påkalla din uppmärksamhet. Du klappar mig, du ger mig komplimanger. Du tycker om mig hela tiden för jag är trots allt ditt husdjur och även fast jag känner tillit till dig och inte kan leva utan dig så tycker jag om dig när det passar mig. Jag håller mig borta i dagar, på äventyr som du aldrig kommer att få reda på. Jag dödar små oskyldiga fåglar som trodde att jag var lika snäll och söt som de. Jag vandrar genom mörka gränder för där är det så pass läskigt att ingen annan vågar sig dit. Ett tomrum. En plats att befinna sig på ensam.

Jag behöver din ömhet, din värme, din omtanke. Jag spinner när du ger mig det jag begär, det jag behöver. Om du går för långt river jag dig och kanske fräser jag till. Jag kommer och går som jag vill och tar inte ansvar för någon annan än mig själv. Jag är lat men målmedveten. Mata mig, pyssla om mig, var stolt över mig. Men låt mig samtidigt vara och låt mig samtidigt vara den jag är. Jag har nio liv. I ett av dem finns du, de åtta andra vet du ingenting om.