olban

Mor sa: "Vänta tills du blir kär, då kommer du att släppa alla sådana tankar och det är ingenting du kan styra över."
Vilket gjorde mig arg. Självklart kom mina intressen och min framtid i första hand, sen kom flickiga drömmar. Jag levde lyckligt, fritiden gick åt till att gymma med Lotta och fika på stan och pyssla i mitt hem. Sen kom påsken och jag liksom vaknade upp en morgon och befann mig i sagornas värld. Där, utanför min balkong, fanns en prins på ståtlig häst och väntade på mig. Han såg upp mot mitt fönster, tänkte väl att jag var fett snygg, och bestämde sig för att give it a try. Hans häst gnäggade (för själv är han lite blyg) och jag ropade till svar att "Sorry mate, Törnrosa bor next door" och somnade om. Fågelkvitter väckte mig åter och följdes av tonerna av harpa. Jag är ingen hopplös, obotlig romantiker som svävar på moln när tillfället kommer. Så jag stack ut mitt huvud, tog det chill och la märke till att den stabilitet jag alltid saknat fanns där, med honom. Eftersom mitt hår är för kort för att klättras ner på föll jag helt sonika pladask framför hans fötter. Såg skamset upp i hans bruna ögon och bekände att han faktiskt är vad jag drömt om.

Jag skulle inte påstå att intressena och framtiden har halkat ner på andraplats nu, däremot har de förändrats i sitt innehåll. Mor hade rätt i att man inte kan göra allt, hur gärna jag än ville motbevisa henne. Men ett dygn har bara 24 timmar och efter skönhetssömnen och arbetsdagen kvarstår inte så värst mycket tid att spela på. Jag har på sätt och vis lagt om mina vanor. Träning har verkligen halkat ur agendan och jag syr inte lika ofta. Tyvärr måste jag säga att mina underbara, självständiga vänner har fått ta stryk. När jag inte längre kan minnas hur många veckor det var sen jag såg dem sist, då svider det lite. Antar också att det är ömsesidigt, jag är inte den enda som ofta är uppbokad. Ibland svär jag över att jag inte hinner med allt jag vill. Prioriteringarna slår inte alltid rätt och jag kan sakna det jag gjorde förut.

Men så tänker jag på vad jag har och på vad det ger. Fågelkvittret och harpan börjar spela igen och lyckan tar över. Mitt liv är som på film. Jag går hand i hand på trottoaren, jag kryper upp tätt intill i soffan, jag blir utbjuden på restaurang och ja, det är så mycket att skryta om att jag gör det med stolthet. Jag har alltid trivts på egen hand, men jag förstår Eva Bergström nu - tvåsam är så himla mycket bättre.

Oh, förresten, det här är nog det där inlägget som du väntat på så länge. Ursäkta fördröjningen.

Jag gissar att jag har rätt bestämda åsikter om mångt och mycket. Allt eftersom dagarna går inser jag att det kanske inte alltid går att efterleva sin moral och sina idéer. Jag avskyr när jag kommer till insikten om att jag är precis så som de andra jag föraktar. Men verkligheten ter sig inte bättre än att man förändras och man ser saker i nytt ljus. Jag reagerar precis så som de. Så jag försöker bita ihop, försöker komma tillbaka till det jag var förut. Jag försöker tänka tillbaka på de som skriker och surar och bestämmer. För vem är jag att säga ifrån? Vem är jag att domdera?

Jag har som mål att aldrig bli som hon. Hon tog en svag själ och gjorde den till sin egen. Han gjorde som hon sa åt honom och hon slutade lyssna. Vad han än gör är det inte tillräckligt, vad han än säger är det inte nog. Hennes vanmakt i samband med hans veka jag har gjort att de inte kan vara utan varandra. De har hållit fast vid varandra alldeles för länge och det kommer aldrig att ta slut. Det är bevisat att dramatiska metoder inte spelar någon roll. De hittar alltid tillbaka till den beroendeställning de har som utgångspunkt. Första byggstenen är inte längre kärlek.

Nog är väl det ett extremfall, men jag undrar - är det naturligt? Ska man vara så fäst vid varandra att man inte kan släppa taget? Och jag undrar också, är det sådan man blir? Självgod och jävlig, krossar sin medmänniska och favorit? Hon är bara en, jag har sett fler. Alldeles för många flickvänner som tar för sig av det som inte är deras. De stjäl den vilja som egentligen inte tillhör dem. De förstör den personlighet som "inte duger" och de bygger om det som redan finns, för det passar dem bättre. Jag frågar, som så många andra, varför vill man ändra på den man tycker om? Om jag själv upptäcker svaret så vet jag att jag har misslyckats. Att jag har blivit lika ond som de.

Uppdrag: Rädda världen från dominerande flickvänner.

Jag har blivit sugen på att åka till Frankrike. Spendera några månader där, bättra på mina je m'appelle och äta plenty med ost. Paris är inte långt från London heller, några trips ditöver skulle inte sitta illa. Då kan jag äntligen prata franska med Céline. Först hade jag i tankarna att plugga franska, men eftersom det kostar sin summa kanske det är smartare att bara glassa runt som världens lady of leisure eller försöka skaffa sig ett litet arbete? Vore också kul att lära sig nåt annat, typ ta en kurs i broderi. Tror ni fransmän håller på med sånt? Eller jag vet! Jag kan gå med i en sån här röstverkstad. Fatta utmaningen för mig som inte vågar sjunga! Där har vi rum för utveckling, det vill jag lova. Eller är det lamt att göra Paris? Antar att det blir liknande London, hej jag bor här och lär mig allt om hur engelsmännen äter sina fish n' chips. Kanske inte så spännande efter en tid. Det är ju inte som att backpacka sig runt i ett 30 grader varmt land med konstigt språk och lika konstig mat.

Det är det här som är så svårt. Vill jag a) vara en tjej med dykarcert och tusen bilder på människor jag aldrig kommer träffa igen eller b) vara en tjej som byggde upp ett liv i en halvfrämmande kultur? Eller c) vara en tjej som levde loppan i London ett år i sin ungdom, sen utbildade sig och fortsatte livet som arbetande hustru och mor till två mörkhåriga ungar med hus på Svenssonvägen 186?

Hur ska man tänka när man är villrådig? Jag vill göra någonting nu, men som ändå består. Jag vill inte leva lycklig i tre månader och sen är det över. London var ett bra år, och det finns kvar så mycket av det. Jag utvecklades och fick nya perspektiv på saker. Samtidigt lär man sig massor var och hur man än reser. Som det känns nu är jag inne på att bosätta mig någon annanstans. Det blir en annan helhet och i nuläget känns det som att det tilltalar mig mer. Fast umgängeskrets, större utforskning av ett område med en utgångspunkt. En fördjupning helt enkelt. Jag kanske borde bo i Frankrike några månader och skriva en bok om åldern 20-25. Den ska heta "Val och kval när vi hamnat i kvartal". Jag ska tillägna den till den stackare som förmodligen lider mest av författarens tvärvändningar och påhitt. You know who you are!