olban

Jag och Sarah låg på stranden för några veckor sen och idén kläcktes om en vandring i våra lappländska fjäll. Vi är i den åldern där vi spar på de tappra tillgångar vi har eller lever fattigt och snålt, så en fjällvandring vore toppen. En billig, enkel form av semester och äventyr, tänkte jag. Trodde jag. Jag menar, returtågbiljett på knappt 700 kr plus en veckas mathållning är inte särskilt farligt. Jag har ju kläder och annan utrustning för ändamålet. Bra skor saknades däremot och efter att diskuterat fallet med min far köpte jag ett par vandringskängor för 2800 kr. När jag skulle plocka fram regnställ, tjocktröja och byxor började mina motgångar. Rengbyxorna var borta, men det brukar de alltid vara. Däremot var även regnjackan försvunnen. Hur?! Jag hade den senast förra veckan! Pappa föreslog ett inköp av nytt regnställ. Inte så tokigt tänkt med tanke på att regnjackan är några storlekar för liten. Men ytterligare en utgift på skalan tusenlappar kändes inte särskilt välkommet.

Min älskade Helly Hansen låg inte i byrålådan där jag lagt den efter hemkomsten från Skottland. Jag frågade mr Daddy Cool tre gånger och som de säger, alla goda ting är tre. Mitt sista försök gav svar; han visste tydligen var den höll hus och tydligen hade Isak den. 30 mil bort från den trygga byrålådan. Så här är det jämt. Jag kan göra en långlång lista på de grejer som min bror tagit sig friheten att smygärva från mig. I min familj resonerar man så att lämnar man så får man ta och har man inte använt sin egen pryl på en vecka går den liksom till allmänt förfogande. Min bror har under åren snuvat mig på mina vantar, mina gummistövlar, min täckjacka, mina fiskespön och diverse annat. Pappa föreslog att jag skulle köpa mig en ullfrotté, för de är så bra och bla bla bla. Lägg en femhunka i utgiftshögen. Jag var atombombssäker på att mina fjällrävenbyxor fanns ute i garaget, men tänk att där hade jag fel. De kvarstår med status försvunna. Far tyckte jag skulle unna mig ett nytt par, 800 kr för livslång kvalitet är inte dumt. Fortsätter det så här kommer jag att bli ruinerad och min billiga semestervecka kommer att sluta upp i femsiffriga utgifter. Blir en lätt plånbok att bära med sig i alla fall.

One day I'll write about it. The blossom trees in great, great gardens and black cabs driving fast. The markets full of people and silly stuff to buy. Tube delays and bank holidays without extra pay. Street crossings with yellow lights blinking and Sainsbury's open 'til twelve in the night. Midnight shopping on fridays. And the stupid coffee culture, those paper cup drinkers don't bother the taste as long as they've got the most complicated order, "I said skinny milk and extra cream!" The gossip; tube gossip, café gossip, newspaper gossip, gossip at the bar, walking down the street gossip - where else would I have seen my first paparazzi? I miss the builders with scruffy hands and ugly laughter. Their heavy breakfast's swallowed with bright lagers. Men in costumes, women in skirts. All black, all pale, all boring and drinks will bring them back to life after 7pm. People have cool phones but no sense for dressing up. The politeness, they're always glad to see you and whatever you do they're excusing for it. I miss the book shop and organic food store on West End Lane. I miss Céline. The unpredictable weather and people smiling at your spotty wellingtons down Oxford Street. At least I don't have wet shoes. Prince Charles showing the old films and scruffy, red venues around Chalk Farm. Nights out with Anna. Gay clubbing. After a long and loud night you find a needed peace and quite around the trees on the Heath. I've got words for it. I just need the courage.

She said there must be more to life than this
- The Ranters

Det kanske inte är värt att tokjobba för att tokresa? Det kanske är bättre att plugga/jobba och resa litegrann emellanåt här och var? En weekend i Paris eller några dagar i Gdansk istället för ett halvår i Sydamerika. Jag vet inte om jag vill komma bort från vardagen här och leva i någon slags drömverklighet, eller om jag vill skapa en vardag någon annanstans. Vardag blir ju detsamma till slut - banalt och uttråkande. Eller vill jag komma bort från mig själv? Komma bort från arbetsmani, komma bort från symaskin och komma bort från sms:ande. Leva ett tunnare liv, ett lättare liv, ett tommare liv. Ett liv av mer smal karaktär, där det inte finns så många saker att fördjupa sig i, utan bara ett fåtal moment.

Jag måste varva ner. Jag har som mål att hinna med allt och i hetsen kring det glömmer jag bort att njuta av mina dagar. Vad spelar det för roll om jag målar klart en stol, om det bara innebär att bocka av en punkt på göra-listan? Vad har jag ut av det? Jag önskar att jag kunde ta dagen som den kommer, jag önskar att jag kunde unna mig att göra vad som känns rätt för stunden. Jag önskar att jag kunde sluta vara så fanatiskt intresserad av att ha alla bollar i luften och kunna fånga dem samtidigt.

Tre solstolar på rad, vi sitter i varsin med varsin milkshake och läser varsin bok. En badmintonplan, vattenslangen avgränsar runtom och ett rep agerar nätet som delar av på mitten. En dömer, de andra två spelar om poängen. Femhundra, vi turas om att vinna och förlora. En röd kanadensare, tre paddlar, tre flytvästar, tre krafter driver den framåt. En dubbelsäng, den delar vi tre på. Veckan i Värmland har varit en treenighet som tjaffsat vid frukost, simmat över till andra sidan och löst mord i Midsomer.

"Hanna, du ska bo hemma tills jag flyttar!"