olban

Vi kan alla andas ut igen, min mobil är i rätta händer igen. Precis som jag med alla krafter önskade låg den kvar i bussen och blev upphämtad av sin lycklige ägare igår. Puh. Ett dygn av panik är över och jag funderar lite på vad jag gjort som förtjänat turen tillbaka? Nekat till matierell besatthet när jag intalade mig själv att jag kan klara mitt liv galant utan mobil?

Just nu är mitt jobb avskyvärt. Varför frågar de inte på arbetsintervjun "Är du morgonpigg?" Nej.
Jag väcks ur min djupa sömn för att bokstavligen slita upp mig själv halv sex på morgonen. Konsekvenserna är att jag halvslumrar i bilen när vi kör mellan de olika företagen som väntar på sin dagliga städning. Fram till lunch slarvar jag omedvetet och är dessutom mer långsam än annars. Jag har varken kontroll eller fokus på vare sig moppen eller mig själv. Pas bien. Allt talar emot att jag ska ha ett jobb som börjar före klockan nio på morgonen. Jag är inte anpassad efter sådana tider, jag är och förblir en nattuggla. Jag blir typ sjuk av att kliva upp tidigt! Om jag måste jobba till sex, fair enough, så länge jag inte behöver kliva upp före solen är jag nöjd och glad. Det här med att börja tidigt och sluta tidigt är inte så stiligt som det låter. Var är styrkan i livet om man är dödstrött hela dagen och inte orkar med att göra någonting även om man har tid för det? Det är så här man får fram soffpotatisar, jag förstår de som lägger sig i soffan efter jobbet och zappar sig fram till läggdags, med avbrott för middag. Det finns helt enkelt inte ork till någonting annat. Jag tror stenhårt på medfödda kroppsrytmer. Min morgontrötthet kommer aldrig att växa bort, den är lika naturlig och självklar som mitt synfel.

Vi städade i alla fall hos en asball tant idag. Hon var en sån där som får en att inse att livet inte dör efter pensionen. När vi plingade på smög hon upp dörren, kurade ihop med axlarna och log ett fräsigt "Tjenare!" Medan vi dammade och torkade kläckte hon kvicka kommentarer som: "Jag förstår inte hur man kan använda samma trasa till toan och handfatet. Ingen får väl för sig att laga till morgonvällingen med sopkvasten?!"
På kylskåpet satt en magnet med orden: "Även om jag blir gammal blir jag aldrig vuxen"

Inget mer "Ja, hej det är Hanna".

Medan bussen körde iväg bakom mig stoppade jag handen i fickan och insåg till min fasa att mobilen inte låg där den skulle. Givetvis var den inte i väskan heller, utan den hade blivit kvar på bussen. Med pulsen på högvarv pressade jag bokstavligen undan alla panikartade tankar om att den aldrig kommer att komma tillbaka till mig. Jag tog bussen hem och tänkte konstant i 40 minuter på min mobil. Utan den är jag helt körd, hur ska jag få tag i folk och de i mig? Jag kan inte ens jobba, i och med att de ringer mig med en dags framförhållning. Jag som hade tagit skitfina bilder på mig och Skalman igår. Och alla fantastiska sms som jag sparat enkom för deras finurlighet. För att inte balla ur och börja grina intalar jag mig att den ligger kvar i bussen och väntar spänt på att jag ska komma och rädda den. Åhh, snälla!

Jag visste inte vad jag skulle säga, inte heller vad jag skulle göra. Så jag sa helt fel saker och gjorde helt fel saker och även fast jag visste om det hela tiden visste jag inte vad som istället skulle vara det rätta. Jag vet fortfarande inte vad som är rätt. Jag kommer aldrig att lära mig. Med lite hjälp hade det kanske blivit annorlunda, för du vet vad jag inte visste. Varför ringde du inte som du sa att du skulle?

Pib, du är en pärla.

"Jag lovar, det ska inte ta tre år tills jag pratar med dig igen." Ohyeah?!