Uppe i varv
Jag ringde just till Marc och det var helt sjukt underbart att höra hans irländksbrittiska accent igen. GUD vad jag saknar honom och London och allt det där som 2007 bjöd och levererade. Han blev lika glad som jag över att äntligen få prata på telefon, det var ju bara tre månader sen sist. Gosh. Har jag verkligen varit hemma så länge? Helt galet galet. Tiden har gått ruggigt fort men samtidigt har det hunnit hända massor. Känns som att livet tar en massa vändningar hela tiden. Nya riktiningar varje vecka. I och för sig gillar jag ju att det är så, att olikheterna ploppar upp lika fort som en odling krasse. Men jag skulle ge så mycket för att få fortsätta vandra på stigen jag står på nu.
Sunday bloody sunday. Don't leave here.
Överflöd ger livet glöd.
Jag blev tvungen att göra en miniforskning i hennes intresse för grejer and here goes: Två tandkrämstuber, båda halvfulla. Tre kammar. Fem tandborstar - alla olika färger och modeller. Jag tror att hon har eltandborste också. Hur hinner hon använda alla? På handfatet stod tre olika sorters tvålar, varav två var flytande, en var fast. Jag kom mig inte för att räkna schampoflaskorna för jag tyckte att det räckte såhär.
Rusta och ÖoB toppar favvislistan, hon kan höjda dem till skyarna hur länge som helst. Kvalitet är inget som förundrar henne utan det är bara pris som gäller. Det lustigaste är att hon alltid förväntar sig att varorna ska hålla och fungera lika länge som dyrare produkter. Alla förstår väl att batterier från 10-kronorslådan inte är något att hoppas på, eller? Nej, min farmor har tyvärr missat den punkten. Lika lite som batterierna kopplar hon att hon hela tiden måste byta dem för att de är skräp. Hon har inte riktigt insett att det ofta lönar sig att lägga en extra summa, att det i slutändan ger vad man betalar för. Men det är väl så att med billiga priser kommer du hem med fyllda kassar. Kanske är hon inte i behov av en fungerande väckarklocka utan istället bara en pryl?
Uffe vs. olban
Beerfest
Feta festen igår. Jag och Ylva, förlåt Ölva, satt bland ett gäng grabbs och lärde oss att rapa som män.
"Du måste hålla dem inne tills du får en riktigt stor, DÅ släpper du ut den!"
Charmigaste var ändå när det blev boob show på filmen vi såg och våra vänner brölade i kör och man såg lyckans leende spridas i deras ansikten. Vi ladies var inte lika fascinerade av ett par bara bröst, men fick så sött den fina förklaringen av killarna att de faktiskt inte fick se så mycket av sånt, därav desperationen och glädjen när det äntligen blev något, om än bara på film.
Kvällen fylldes med utflippade påhitt. Lottas föräldrar väcktes i ett kallt Hemavan tre på natten av hennes ringande mobil. Dagen efter lyssnade hon igenom en samling inspelade vrål (kvällens manskör gjorde sitt), väl lett av en ivrig Fredrik. Han har tre jobb och ska söka ett fjärde. Jag anar en känsla av underlägsenhet, dags att utöka inkomstkällorna, måntro?
Efter några timmar var vi alla levande klotterplank, offer för den outtröttliga tuschpennan och dess författare. När jag med bultande huvudvärk moppade damm på H&M imorse sa en av kvinnorna i den stylade personalen: "Du har något svart i nacken... Det ser ut som att någon har skrivit nånting, med en penna..."
Förbannat. Jag log skamset och smet snabbt in i städskrubben.
Nästan allt hår på Emils huvud rakades bort, en liten mohikan blev sparad. Förmodligen den bästa uppoffringen vad gäller festfrisyr för kvällen. Ingen hade tid att städa upp håret på toan, jag undrar om det fortfarande ligger kvar? Åh, kan han inte flytta hem igen! We miss you, mate.
Annars så, morotskakadate?
Modeblogg
När jag ändå är inne på kläder kan jag nämna att min mor har upptäckt fenomenet leggings. I vanlig ordning är hon tre år efter alla andra, är det därifrån jag fått den genen måntro? Det var personalen på Stina's som introducerade henne till detta simpla plagg som lilla mummy nu höjer till skyarna av uppskattning.
Ungefär såhär lät det när mor och jag diskuterade leggings vs. strumpbyxor:
"De är ju jättebra, lite tjockare än vanliga strumpbyxor!" sa hon reklamaktigt.
Jag: "Du vet, det finns strumpbyxor i tjockare materiel."
"Men de är ju perfekta för att de inte går runt foten, så som strumpbyxor gör." Lika säljande.
Jag, lysande av ironi: "Verkligen, särskilt med tanke på att du har stoppat in dem i ett par svarta sockar så att de ser precis ut som strumpbyxor."
"Till de här kan man ju ha en tunika, alltså något som är kortare än en klänning. Om man har strumpbyxor känner man sig så avklädd om överdelen är för kort..."
Jag: "Stjärten syns i alla fall!!!!"
Grusad gång
Res din kos
"Folk pratade inte med varandra på tunnelbanan! De satt helt tysta och tittade på spegelbilden genom fönstret för att se vad personen mittemot var för en."
Reserverade men nyfikna.
Vi pratade om resor och hon sa en sak som jag inte tänkt på tidigare. Att resa och upptäcka andra delar av världen och av sig själv gör att man får mindre komplex. Banne mig, visst har hon rätt. Man tar livets småproblem med en klackspark och självkänslan växer. Man vågar göra fel och man vågar försöka igen. Att vara 20 år är långt ifrån vuxen, känns det som. Kanske är "vuxen" bara en teoretisk åldersindelning precis som bäbis, barn och ungdom. Kanske slutar man aldrig lära sig, kanske är man inte ens klar som människa när man sprungit förbi pensionen och det där otäcka som kommer efter det. Jag är i början på vuxenstegen, liksom sist i rang eller borde vi säga först i ledet? Jag är nyfiken och drömmer om att lära mig mer fastän jag tycker mig kunna allt. Jag vill känna en annan vind i mitt hår, höra främmande språk och smaka nya frukter.
Detta rus vi unga känner av att vi måste ta in hela världen med all kraft och ambition tror jag är ett måste i uppväxten. Våra kroppar precis som våra sinnen skriker efter att se sig omkring på nya vägar och kanske är behovet lika självklart som när vi var små barn som tjurigt ville lära oss att gå. Alla drömmar och all längtan är bara ett steg i riktningen framåt. Men de som inte känner den här lusten? Vad händer med dem? De som uppnår sina mål när de hittat lägenhet i stan och en månadslön att täcka hyran, bensinen och pastan. Stannar de i utvecklingen tidigare än oss andra? Förblir de rädda att misslyckas och kommer de alltid tycka att hemma är den bästa platsen på jorden? Kanske växer nyfikenheten fram där ändå, blygt tittar de ut genom sina fönster på andra liv där utanför. Men reservationens trådar håller dem tillbaka som marionettdockor.
Giiirls, när vi är i Asien tänker vi på att trimma bikinilinjen så att killarna inte skrattar åt oss på stranden.
Åh, flickor... Ta hand om er nu! : )
