Brun utan sol?
Dessutom ska jag spendera två vårveckor in the UK och det är ju inte direkt prio-ett-stället om man suktar efter sol, bad, bli brun som choklad. Vilken miss att vi valde att åka nu. Maj är nog dessutom min svenska favvismånad, det händer alltid massa grejer då. Saker börjar dra ihop sig inför sommaren och det dyker upp avslutningar och festligheter i alla små hörn. Det är som att folk får en kick av allt börjar växa till sig och slå ut igen och solen tittar fram och lyser upp våra stilla vardagar. Alla är så glada och det händer så mycket roliga saker. Men nej, jag packar min röda väska till ett land där det dåliga vädret nämns i varenda turistbok. Well done.
Man kan tänka såhär också: När jag än hade åkt hade jag i alla fall kommit på tusen grejer jag skulle missa här hemma. Man får helt enkelt offra sig om man vill ut på adventures. Det värsta som skulle kunna hända under min bortavaro är att min media apelsin hinner åka - flytta - till Götet innan jag kommer hem. I'd cry myself to sleep. Hur ska sommaren bli utan min lilla solskensstråle? Hon är en av få som inte blir sådär våldsamt brun, vi ligger nog i samma klass.
Britain once again
I mitten av maj backpackar jag och Åsa iväg oss mot brittiska äventyr. Det känns kalas att träffa alla saknade själar långt där borta. Kanske blir det ännu mer spännande att upptäcka alla nya platser vi ska besöka. Oh, det här blir nog kanon! Ett litet våräventyr, som tyvärr gör så att jag missar min fars födelsedag, båda mina syskons musikalföreställningar, första veckan med vår nya hund, polande med PiB och mys med Mats. Surt. Men jag offrar. Behöver ett avbrott i en vår fylld av jobbjobbjobb. Behöver lite semester innan en sommar fylld av jobbjobbjobb.
I'm well excited now! : D
Ny relation
En oväntad vändning har svept över min tillvaro och jag står som ett barn på en äng som försöker fånga fjärilarna i sin färgglada hov. Försöker fånga nuet, försöker fånga det här. Trots det är jag inte förlorad i den förvirring som brukar infinna sig utan jag lyckas urskilja dragen av verklighet och jag greppar dem och jag förstår dem. Det som händer just nu är underbart och jag skulle inte byta bort det för allt i världen. Mina föräldrar söker efter lyckorus och passion i mina ögon men det finns liksom inte där. Jag är liksom inte sån. Och det är väl lite konstigt ändå? Med tanke på alla funderingar och föreställningar som jag har borde jag vara mer romantisk och drömmande, men nej. Man kan väl vara lycklig utan att vara exalterad?
Jag har inte en aning om vad han tänker eller hur han tänker och det spelar ingen roll. Det är en av skillnaderna nu mot förut, jag har inget behov av att plocka isär varenda del och analysera dem var för sig. Tryggheten är total och jag står fast på marken. Äntligen är jag säker på min vilja och jag vågar till och med spela ut korten på bordet. Jag kommer inte att krossa någon den här gången och lättnaden av den vetskapen är kanske det bästa.
Nu ska jag lägga alla duster och draman åt sidan och fokusera på framtiden och min personlighet. Förhoppningsvis kommer jag att kunna skapa mer och gå in för det på ett annat sätt än tidigare. Det är mitt mål med 2008.
Uppe i det blå är att sikta högt?
