olban

En hel dag har gått. Solen har stigit högt på himlen, sedan dalat nedåt för att efterlämna ett mörker. Jag såg inte så mycket av den. Jag tänkte att, jag har ju dig. Jag har det ljus jag behöver så jag klarar mig. Dina ord, och jag glömmer mörkret.

En hel dag har gått. Jag har inte hört din röst. Jag har inte fått så litet som ett tecken på liv. Jag undrar. Jag undrar vad du tänker på. Om du tänker på mig.

En hel dag har gått. Jag vet att vår relation är ömsesidig. Båda bär vi skuld för djupa fåror och båda bär vi ansvar för vida leenden. Vi är två som ska ge och inte en, så vem är jag att anklaga? Men här i detta nu vill mitt egosynta och kärlekssjuka jag att du ska träda fram och ta ton.

Om mindre än en vecka befinner jag mig på gatorna i Gamla Stan och visar vårt vackra, välstädade land för min koreanske vän Jihan. Stockholm är inte direkt staden som ligger mig närmast, så det blir en utmaning att på två dagar ge honom något i bagaget att berätta om för familj och vänner. Alla tips välkomnas hjärtligt. Största intresset är nog shopping och nej, han kommer inte att häpnas av våra skyskrapor eller fina arkitektur. Han har garanterat sett maffigare. Så jag måste presentera Sverige på ett mer svenskt sätt, på ett mer olbano vis. Det är förresten årets tillskott till svenska akademin. Ett uttryck uppfunnet av min vågade väninna på högskoleprovet. Med lite hjälp av olban själv kom hon underfund med ordets betydelse - när något är olbano är det häftigt, enastående, näst intill exotiskt. Så tänk på det, nästa gång ni använder er av "coolt" eller "stilsäkert". Prova säg "olbano" istället.

Jag ser mycket fram emot att träffa min gamle kamrat, som delade min frälsning till Londons marknader och kinarestauranger. Tänk om det blir sådär ångestladdat att jag överväger en flytt tillbaka till min favoritstad. Jag ska försöka att njuta av Stockholmo istället och enkelt ignorera kliandet i fingrarna som säger åt mig att boka en Ryan-biljett redan nu. Det är svårt att låta bli att sakna London och livet jag hade där när jag ständigt påminns om det. Celine är ambitiös och skickar sms på svenska till mig. Jag tänker på Zehn ibland. Ofta. Har inte hört något av honom och jag undrar hur han har det där i Istanbul. Trivs han? Är hans lover fortfarande en gud i sängen? Och Marc. Hur är det med honom? Nu ska jag avsluta detta inlägg. Anna svarade på mitt brev idag och jag ska läsa det nu. Se vad hon tyckte om ACO's nagelbandskräm jag skickade till henne. Body Shop kan slänga sig i väggen, Sveriges apotek är faktiskt olbano.

Min man är och svettas på fotbollsplanen. Själv är jag hemma och bakar kanelbullar samtidigt som TV:n står på trean - "Ensam mamma söker". Är inte jag lite för ung för sånt här? Hemmafrustämpeln till trots är det otroligt skönt att vara här och låta tiden bära mig framåt utan krav och måsten. Det är såhär livet ska kännas. Lugn och lycka. Spendera dagar och nätter med den man tycker om. Vi delar faktiskt på hemsysslorna, tro inget annat. Men jag måste ju säga att jag gärna tar på mig bakningsrollen, det är så mycket roligare än att laga mat! Snart kommer sportfånen hem och då blir det bullar och mjölk till "Sunes jul". Vi tar oss igenom vartenda avsnitt av denna fantastiska julkalender. Känns dessutom inte alldeles fel med tanke på att vi faktiskt går mot snöigare tider. Tänk, snart dags att börja med lussebullarna! Jag kan inte bestämma om de eller semlor är mina högtidsfavoriter... Förhoppningsvis kommer jag att lyckas bättre med julbak än familjen Andersson. Rudolf och hans knäck är i en klass för sig, svår att mäta sig med. Åhh, kan han inte komma hem snart?! I miss him...

Igår hände det. Jag gick mot entrén och där innanför, bland alla rea-filmer och böcker stod hon. Snygg i håret och leende som alltid. Det kändes så bra att se henne igen. Allt var precis som sist, varken humorn eller samtalsämnena har förändrats. Vi shoppade loss i norra Norrland och lunchade länge (jag hatar uttrycket, men hon skulle sagt så!). Sen bjöd hennes föräldrar på god middag och vi minihängde hos mig. Precis som förut.

So and so, so it's so. Dina ögonfransar var droppklädda av det spökande regnet, dina händer kalla men ändå sken du som en sol och log lika stort som ditt hjärta. Det är fint när du är här. Samtidigt slits jag av tankarna att jag ständigt är ifrån dig, och att jag har mig själv att skylla. Lika tärande är tanken på att jag kanske väljer det igen, och igen och igen och igen. Jag ska jobba på det, jag lovar. För såhär ska det inte vara. Nog om det negativa. Du är fantastisk. Din envishet, dina resonemang och din finurliga humor. Det är så jag tycker om dig.

Nu ska jag och mina syskon baka kladdkaka och se Harry Potter och Fenixorden. Då känns det litelite bättre att du inte längre är så nära mig som det bara går. Bakmani eller terapi?