olban

Soliga septemberdagar, de är så fina. Hösten har en given topplacering på min årstidslista. De säger att våren kommer med nytt liv och väcker upp människorna från deras vinteriden. Men jag tror banne mig att jag - återigen - går mot den mänskliga strömmen. Nattmörkret tar vid och dagarna blir kallare, folk tar på sig halsduk och gräms inför tider i misär och melankoli. Jag väcks till liv, bokstavligt och praktiskt och konkret och på alla plan. I snart en månads tid (mer, mindre?) har jag vaknat klockan åtta varje morgon, med några tio minuters differens. Min kropp har sovit klart sådär kring 07.51 och ögonen slås upp med liv och lusta. Jag förstår det inte själv. Jag har aldrig varit en morgonmänniska och före lunch är jag heller inte så vänlig i humöret. Men den senaste tiden har jag sprudlat av energi från det att jag stigit upp ur sängen. Igår planerade jag ett bullbak för dagen och funderade på att ställa klockan på åtta för att hinna baka innan lektionen som började efter lunch. Mitt bakhuvud sade mig att det inte skulle vara nödvändigt, då min naturliga väckarklocka hittills skött det så bra. Sagt och gjort, jag somnade utan aktiverat alarm. Halv åtta började min nya dag med nya tag och lagom till att Mats, min närmsta vän och älskare, tillika sambo, vaknade doftade det av nybakat i lägenheten. Den här superenergiska sidan av mig skrämmer mig själv. Fast jag har sällan mått bättre. Jag minns i London, då jag på grund av Nuts öppettider var tvungen att kliva upp kl 08.00 och därmed somnade bums vid midnatt. Den tiden var den bästa på hela år 2007, om man ser på hur jag mådde i knopp och kropp. Att börja dygnet med åtta timmars sömn är det ultimata för mig, och det känns skönt att veta.