olban

"Hejsan!

Jag fick tips en av en vän om att Skärgårdsnytt är i behov av skribenter. Av självklara skäl tände jag till på förslaget och tänkte härmed skriva några rader om varför just jag är lämplig för denna befattning.

Jag är en 20-årig tjej som har bott i Holmsund i nära 15 år och kan därför stigarna, idrottsklubbarna och Holmsundarna utan och innan. Förra året prövade jag för första gången vingarna och bosatte mig i London för att träna upp engelskan, jobba och möta nya kulturer. Nu är det däremot Sverige som står i första hand och jag är back in business - tillbaka på hemmaplan igen. Under året utomlands samlade jag på mig kött på benen, inspiration och ett vidare perspektiv på min omgivning. Därför tror jag att jag har mycket att dela med mig av till mina grannar och vänner på både rätt och fel sida av järnvägen.

Tro nu inte att min uppfattning om Skärgårdsnytt är gammal och ringrostig bara för ett år i frånvaro; o nej! Tvärtom hindrade inte min resa mig från att ta del av nyheterna hemifrån, mina vänner ställde troget upp och skickade varenda nummer med post.

Jag tycker att Skärgårdsnytt är ett trevligt nyhetsblad med väsentlig information och jag skulle med ära ta mig an att skriva om betydelsefulla karaktärer, nya lokala projekt eller andra aktuella frågor som rör oss skärgårdsbor. Krönikor, intervjuer, reportage - ingenting är utanför mina gränser. Jag har skrivit sedan den dag någon lärde mig använda en penna och än har den inte blivit nerlagd.

Vänligaste hälsningar

Hanna Landström"

Igår började jag på en låt till min vän Sarah. Det var hennes filosofi som genomsyrade texten och min vemodighet som präglade den melodiska delen. Sorgsna toner såklart. Men! Jag lyckades hålla mig borta från E-moll. Blev istället ett E. Det är tyvärr inte heller ett särskilt muntert ackord.

När folk ifrågasätter varför jag alltid både spelar och lyssnar på melankolisk musik så svarar jag enkelt att det är så jag lyckas hålla mig glad. Jag tar ut min ledsna sida inom musiken och orkar därför med att le mot min omgivning. Det kanske låter lite invecklat, men jag upplever att det fungerar ganska väl. Oftast är jag ju glad av mig. Sen har jag också någon slags vision om att kunna få mitt leende att smitta av sig till andra. Det borde ju vara lättare att hjälpa den som kollar brevlådan på samma sida av gatan som en själv än den som plockar äpplen på andra sidan jorden. Men ibland står man där, alldeles intill och andas precis samma luftburna molekyler. Avståndet spelar ingen roll. Ibland är man lika hjälplös som den som behöver en och fastän man vet om det och vill det så kan man inte göra någonting. Betyder det bara att saker inte är enkla, eller istället att de är omöjliga?

Peace and love :)