olban

Hittills har det här projektet inte varit särskilt svårt att ro i land. Planen var i och för sig lite diffus, men innebar i stort sett att jag skulle utveckla mina fotokunskaper, mitt kulturella intresse (både praktiskt och mentalt), fila på min franska och - bäras dit vägen bär mig. Här är jag nu, över en vecka har gått i Frankrike och inte trodde jag väl då jag stod på flygplatsen och febrilt packade om min för tunga ryggsäck att jag skulle ha besökt hela franska rivieran vid det här laget. Men livets vändningar går sällan att förutse. Studenterna röstade ja till strejk när Sarkozy meddelade att han vill ändra reformerna inom universiteten. Det innebar oväntad ledighet från skolan och därmed oväntad visit hemma hos Karina - till hennes mors stora glädje och förvåning.
         

Jag, Karina och JB (Johannes) började vår resa i måndagskväll och har därefter liftat oss från Aix via Toulon - där vi sov en natt hos Raphaël och promenerade i staden - till hennes föräldrahem i Valbonne. Det har varit vår utgångspunkt på våra impulsiva turer mellan byar och städer, gator och stränder. Vi hade turen att två svenska lyxpensionärer, numera bosatta i dessa rikare delar av Europa, skulle skida i Alperna samma dag som vi ville utflykta i Gourdon. De körde liks via så det tog inte lång tid innan vi var framme vid vårt mål - den lillalilla bergsbyn med sina tokdyra små boutiquer med lokalproducerat och en fantastisk utsikt över solkusten. Nice, Antibes, Cannes - hela raddan. Vi vandrade oss upp på toppen och passerade får och fåraherdar, kullar med doftande lavendel och en gassande sol ovanför. Magnifikt, för att sammanfatta alla intryck. Snötäckta toppar och i motsatt riktning skimrande blågrönt hav utmed varma stränder. Magnifikt.

Vi liftade oss vidare till Antibes där vi promenerade längsmed havet och de äldre gatorna. Besökte slottet där Picasso verkat under 40-talet och som numera utgör ett museum för både hans och andras konst. Jag har besökt två Picasso-museum under loppet av mindre än en vecka, kan ändå inte sluta förundras över denna man. Simplare motiv går inte att hitta - en get, en fet kvinna med hatt, en fisk och en citron. Med kolkrita drar han enkla konturer och ändå är det så pass snyggt att det går att ställa ut. Kubismen i sig är genial, men allt det andra också. Det som kommer i skymundan; färgerna, formerna och figurerna. Picasso misslyckas - och det är ändå konst. Både vackert och intressant att se på.

Jag skulle kunna skriva en hel blogg om honom, tror jag sätter punkt där och tar oss vidare med buss (!) till Juan les Pins. Busspriserna kring kusten är helt otroliga - 1€. Vi hoppade av och promenerade längsmed havet när solen dök ner. Höga plank dolde multimiljonärsvillorna bakom och vi fantiserade om vilka som bodde där - George Clooney? Vi blev ständigt omkörda av joggare i exklusiva sport-outfits och nådde slutligen centrum där dyr restaurang ersattes av dyr klädbutik som i sin tur ersattes av dyrt café. Vi lyckades hitta ett litet italienskt ställe med humana priser. Inga klagomål på vare sig pastan eller tiramisun.

Dag 2 steg vi upp relativt tidigt och mamma Brigitte (gud, vilken härlig människa! Yogalärare dessutom, stort plus i kanten. Hon är det mest levande jag träffat, vild och harmonisk på samma gång.) körde oss till allihop till Cannes där vi promenerade till palatset där filmfestivalen tar plats i maj varje år. Vi tittade på stjärnornas handavtryck på marken och tog kort på mig a.k.a. Austin Powers-brud. Sedan tog färjan oss över det blågröna vattnet till les îles de Lérins där vi klättrade upp i ett flertal våningar högt och supergammalt kloster. (Pappa, du hade nog inte pallat höjden...) Luften var frisk och utsikten kanon. Det är så vackert med bergen och havets horisont som omger alltihop. Öns enda restaurang har tidigare varit mysig och human, men nu förvandlats till ett svindyrt glassigt ställe med otrevlig personal och falsk atmosfär. Inredningen var inte så kool som den tycktes påskina och jag undrade om barnfamiljerna fick lov att peja full price (20€) för sina ungar också. Vi var bara ute efter en liten fikapaus och Karina idkade hämnd pga priserna genom att låta kaffekopp och tesked slinka ner i hennes tygväska. "C'est trop cher!" muttrade hon irriterat. Tillbaka med färjan över det böljande blå och en liten promenix upp till slottet som ser ner på lyxlivet och fattigdomen i denna något konstgjorda stad; Cannes. These shoes are made for walking, I tell you! Jag, Karina och hennes mamma har Converse, i olika färger. JB tar det kool I ett par loafers. Han är väldigt vuxen av sig, han och Brigitte borde typ byta ålder, hehe.

m i sin tur ersattes av dyrt café. Vi lyckades hitta ett litet italienskt ställe med humana priser. Inga klagomål på vare sig pastan eller tiramisun.

Dag 2 steg vi upp relativt tidigt och mamma Brigitte (gud, vilken härlig människa! Yogalärare dessutom, stort plus i kanten. Hon är det mest levande jag träffat, vild och harmonisk på samma gång.) körde oss till allihop till Cannes där vi promenerade till palatset där filmfestivalen tar plats i maj varje år. Vi tittade på stjärnornas handavtryck på marken och tog kort på mig a.k.a. Austin Powers-brud. Sedan tog färjan oss över det blågröna vattnet till les îles de Lérins där vi klättrade upp i ett flertal våningar högt och supergammalt kloster. (Pappa, du hade nog inte pallat höjden...) Luften var frisk och utsikten kanon. Det är så vackert med bergen och havets horisont som omger alltihop. Öns enda restaurang har tidigare varit mysig och human, men nu förvandlats till ett svindyrt glassigt ställe med otrevlig personal och falsk atmosfär. Inredningen var inte så kool som den tycktes påskina och jag undrade om barnfamiljerna fick lov att peja full price (20€) för sina ungar också. Vi var bara ute efter en liten fikapaus och Karina idkade hämnd pga priserna genom att låta kaffekopp och tesked slinka ner i hennes tygväska. "C'est trop cher!" muttrade hon irriterat. Tillbaka med färjan över det böljande blå och en liten promenix upp till slottet som ser ner på lyxlivet och fattigdomen i denna något konstgjorda stad; Cannes. These shoes are made for walking, I tell you! Jag, Karina och hennes mamma har Converse, i olika färger. JB tar det kool I ett par loafers. Han är väldigt vuxen av sig, han och Brigitte borde typ byta ålder, hehe.
        

Efter utsikten över filmstaden tog vi tåget utmed kusten och steg av i ett regnigt och iskallt Nice. Inte rätt intryck av den staden. Vi var inte laddade för oväder så vi gick förbi Avenyns alla affärer och tog sedan bussen till Sofia Antipolis där vi liftade oss tillbaka till Valbonne. Förbindelserna är inte alltför bra mellan alla de små höjdpunkter som finns att besöka, därav har liftkulturen vuxit sig stark. Karina berättade att hon och hennes bror ofta liftat istället för att ta bussen till skolan, den går inte särskilt ofta. Det är inte så tokigt sätt att färdas på. De som stannat har ofta varit superglassiga hightech-typer med skinande motorhuv och solglasögon eller cigarett. De har sin stil och sina pengar och det syns och märks. De väjer inte för någon - i dubbel bemärkelse. Trevliga, utåtriktade och med en intressant livshistoria i bagaget.

Väl i Valbonne igen åt vi god köttfärspaj och chokladbollar till efterrätt. Ännu en svensk tradition som gjorde succé. De blev jättefina för i Frankrike finns inget pärlsocker så vitt jag vet. Florsocker, kakao och strössel fungerar lika bra, om inte bättre. Åh, jag har ju glömt att nämna våra frukostar! Efter en natt i Toulon gick Karina och Raphaël till ett boulangeri och köpte croissants och en gigantisk pain au chocolat, typ size limpa. De köpte även apelsiner från matmarknaden som vi alla gick till efter frukosten hemma hos Raph. Där fanns de godaste avocadosarna jag någonsin ätit och någonsin kommer att äta. Om jag kunde, skulle jag ha dem som huvudrätt på mitt bröllop.

  

Ibland är det dumt att man hör Sverige till. Utbudet av frukt och grönt är inte riktigt vår starka sida. Men Frankrike kan ju slänga sig i väggen vad gäller kött och fisk. Heeeja, Sverige, klapp klapp klapp! Karinas mamma blev helt förfärad när Johannes berättade att i Tyskland äter man de vilda vildsvinen. Jag förklarade på min knaggliga franska, med JB:s hjälp, att djuren är fria och har ett bättre liv än de som lever i boskap. Hon köpte det inte riktigt. Det är så konstigt, folk tycker att det är värre att låta djuren ha sin gilla gång som de är ämnade innan vi tar över handen. Istället för att hålla dem i fångenskap från födsel till tallriksmodell. Nåväl, frukost #2 gjorde JB och Karina american pancakes. Alltså, jag är ingen stjärna på pannkakor i alla former men det där hade jag faktiskt gjort bättre. Smeten var 1) för lös, 2) för osalt, 3) inte spejsad nog - och de hade ändå tillsatt vaniljsocker. American pancakes blev something-else pancakes. Men med nutella och banan blir det mesta gott. Det är något mindre bra jag snappat upp under min korta tid här. Nutella finns för ofta i min närhet och de jag umgås med äter det som vi äter Herrgårdsost. "Ta seden dit man kommer." Ah, vem tusan kom på det?

Tredje frukosten var typ fransk, I guess. Te och juice, ja det kan jag. Men resten? JB åt havregrynen vi lyckats hitta på en stormarknad med mjölk. Ingen höjdare, tycker jag som istället valde vaniljyogurt med styckeförpackad äppelmos. Jag tror att det var tänkt att man ska smaska i sig äppelmosen som den är, men det blir lite väl saftigt. Framdukat på bordet fanns också: smör, jordgubbssylt och nutella. Det fanns även en tysk julfruktkaka, små chokladbiscuits, chokladkex-bars och nåt luftigt smörgösrånsliknande. Inget bröd! Men jag ville inte vara oartig och ba "Hahahahah, vafaan har ni för kultur?! Typ, är ert mål att få högst kolesterolvärde inom regionen?" Kändes fel när man är gäst och dessutom utlänning som är där för att hon gillar att dyka djupare i andra kulturer. Well girl, bon appetit!
        

De andra två frukostarna var likadana som den sistnämnda. Helt galet. Sista dagen åkte vi till Nice och vandrade runt i solskenet. Gick upp till slottet på den lilla kullen och promenerade längs Promenade des Anglais. Vi drack te på det svindyra hotellet Negresco. Att fika där är faktiskt i lagom prisklass, förutom bakverken som ligger på 8€. Restaurangen är inredd som en karusell och varje halvtimme drar tivolimusik igång och hästarna rör på sig. På kvällen gick vi på karnevalen som hägrar i Nice under en veckas tid. Jag konstaterade att karnevaler inte är något för mig. Efter Notting Hill Carnival och den här har jag insett att de bara gynnar små barn och 50-plus kvinnor (de är de som viftar och tjoar mest). Folk kastar konfetti på varandra och det är inte så kul att se på. Följande morgon liftade vi hem oss till Aix en Provence igen och vi hade supertur. Mannen som körde oss var jättetrevlig. Han skulle till Toulon men skjutsade oss ända hem, ungefär en timmes längre körning. Det är så fantastiskt när man träffar på dessa vänliga själar, man blir alldeles glad. All and all, en riktigt bra vecka. Jag är galet nöjd och tacksam över att jag fick hänga med på detta lilla äventyr.