olban

Dagen deux har till största delen gått åt till att surfa i pyamas på Internets vågor. Jag har febrilt letat lägenhet och fick ett napp från en jag inte minns namnet på. Han och fem andra bor i alla fall i ett hus med pool (!) en halvtimmes bilfärd utanför Aix, det kändes lite avigt till. Men jag blev inbjuden till framtida fester och umgänge i alla fall. Han frågade på dålig engelska/bra franska om jag kände någon här eller hade några vänner och när jag svarade nej bjöd han in mig till deras umgänge. Så fint! Människorna här är så gästvänliga. Jag tyckte Londonborna var trevliga, men de är ingenting i jämförelse med fransmännen, som inte ens förstår mina tragglande läten. De gestikulerar och förklarar om och om igen för att jag ska hänga med. Jag törs inte ens tänka på hur vi torrsvenskar är. Gå bara till en själv, ofta jag är supertrevlig och hjälpsam mot nyinflyttade och invandrare? Eh, nej.

Efter lagom långa timmar vid datorn tog jag en dusch i världens minsta badkar. Takhöjden var inte mycket längre än mig, ganska lustigt med tanke på att jag tillhör den kortare delen av europas befolkning. Du, kära Mats, hade fått stå dubbelvikt. För att inte tala om bussen från tågstationen till centrum. Benutrymmet var minimalt och innan jag satte mig på sätet tänkte jag "Ryms jag ens där?". Ha fortfarande min längd i åtanke! Man kan klura på varför detta land är anpassat efter små människor... Har de nån slags framtidsvision om att krympa sig själva? Efter miniduschen tog jag mig äntligen ut. Som alla andra städer har Aix ett dagansikte och ett nattansikte. Det ljusa Aix ger bild av en helt annan plats än när mörkret fallit, affärerna stängt och människorna dragit sig undan. Då är det bara regnet som smattrar mot gatustenen och studenterna som flockas kring trottoarbarerna. Jag tycker i alla fall om de slitna, höga husen i sandfärg. De har lustiga fönster med fönsterluckor och färgglada gardiner. Det känns väldigt sydeuropa över det hela. Affärerna är små och söta och i var och varannat hörn finns en liten simpel fontän som sprutar vatten. Caféerna upptar varannan dörr och jag begriper inte hur folk lyckas hålla sig i form med tanke på födointagen. Vitt bröd, ost, bakverk, vin. Ingenting är ju smalvara! Hur lyckas de undkomma övervikt? Överallt finns pain au chocolat och kakor i alla former och färger att köpa.

MItt i allt promenerande hittade jag ett bibliotek. Väldigt passande för jag hade tänkt tidigare på att leta upp ett. Som på alla bibliotek var atmosfären annorlunda. Man anar en mysig, behaglig stämning fastän lokalen var lagomt sliten och allt kändes mer eller mindre sjaskigt. Två damer satt vid disken och jag gick fram och frågade om jag som utlänning kunde skaffa lånekort. De var supertrevliga och kunde inte ett ord engelska. De fnissade hela tiden och fyllde i varandra för att hjälpa mig så gott de kunde. Jag vill typ ha dem som bästa kompisar. Ikväll blev det middag med vännerna här i lägenheten igen. Johannes är en gud i köket, han lagar så det fräser och ryker och smakar underbart. Jag önskar jag kunde den magin. Sedan gick vi på ett mysigt ställe och drack te och rökte vattenpipa. Batikfärgade tyger prydde väggar och tak och vi satt på kuddar på golvet vid låga bord. Man fick inte ha skor på sig heller, supermysigt och kul med tanke på att de har skor på inomhus där vi bor. Carina, som bor här i lägenheten och är snäll och lånar ut sitt rum åt mig, jobbar extra där. Hon passar prima med sina dinglande örhängen och vilda hår, söt är hon. Vi hade en trevlig kväll där bland rökelser och skön musik. De tycker att svenska låter jätteroligt. Favoriterna är "dricka glögg", "galen älg", "kyckling i huset" och "stor, fin mustasch".