olban

Jag lever som en prinsessa, fast i en skitig studentlägenhet istället för i ett slott. Skillnaden är alltså markant. Här sitter jag på balkongen med solen skinandes på mina bara, bleka (snart inte!) armar med en fancy laptop i knät. I och för sig har den här resan gjort mig till vääärldens datanörd, det är helt och hållet misär. Men jag måste försvara mig själv med att säga att den är ett nödvändigt redskap, i min jakt på lägenhet, i min jakt på biljettbokning och framförallt för att hålla kontakten med er som jag saknar. Sen gör jag ju andra saker också. Var ute och sprang igår, andra gången sen jag kom hit. Bravo Hanna! Kvällarna fylls med sociala aktiviteter med de jag bor hos och deras vänner. Eftersom att jag inte är nån fena i konversationerna blir jag lite som ett bihang i deras omgivning, men det känns att för varje dag kommer jag in i gemenskapen allt mer. Jag tror att det inte är så svårt att hitta vänner, var man än befinner sig på planeten. Fast det gäller att vara både stark och modig. Våga ta sig utanför det trygga och prata med okändisar. Jag tror att det är en själv som sätter ribban. En tjej jag kände i London var väldigt aktiv via internet, och därmed samlade hon på sig en rejäl bekantskapskrets. Jag tror man måste hitta sin metod, för vill man så går det!

Lady of leisure, yes that's me. Imorse vaknade av en obehaglig dröm: Jag jobbade dag på Smultronet (Eriksdal) men det såg såklart ut som ett getto och inte som avdelningen egentligen gör - typiskt drömmar att förvränga allt. Jag hade bokat min London-Berlin-resa men inte tagit ledigt och var orolig att jag inte skulle kunna åka pga av min heltidstjänst och att jag var så sent ute. Jag vaknade och fick aldrig veta huruvida min ledighetsansökan godkändes. Det var så otroligt skönt att vakna upp i verkligheten och veta att JAG JOBBAR INTE. Jag har inga måsten, jag kan gå till höger eller vänster, jag kan göra vad jag vill och behöver inte anpassa mig till nånting annat. Det är vad jag kallar frihet. Tanken slog mig därefter: kommer jag någonsin kunna ha ett fast jobb? Jag trivs som tusan när jag inte vet vad som ska hända imorgon, vikariaten som jag haft har varit toppen (om jag nu måste jobba...) Jag måste hitta ett arbete där jag kan utöva det här frihetsbehovet. Eller så är det bara en ungdomlig fas jag går igenom, att ingenting ska få hålla fast mig och att ingenting ska få styra över mitt liv.

Jag är i alla fall galet tacksam över att jag städat ihop så pass mycket pengar att jag kan glassa här. Och galet tacksam över mina coachsurfers som låter mig sova i deras rum och äta deras mat. Det känns som att de här månaderna enkelt kan fördrivas utan att ha en franskakurs att ta itu med och utan att supa sig aaaspackad i baren varje kväll. Jag avskyr att vara rastlös, så jag försöker hitta saker att syssla med hela tiden. Ändå är jag inte stressad som jag var innan jag åkte. Tror att det är för att här finns mindre att göra (kan inte sy, kan inte baka - finns ingen ugn) och för att JAG JOBBAR INTE. Jag kollar aldrig på klockan, och det tror jag är en bra grej för stressade själar att undvika. Det föder bara ett måste-veta-tiden-behov som växer sig större för varje ögonkast på minutvisaren. Jag känner mig otroligt lugn här. Jag mår bra!