Promenad i Paris
Frankrike är precis som jag tänkt mig. Eller ja, i alla fall Paris. Människorna är vackra, ni får säga vad ni vill om att alla européer utom svenskar ser ut som skräp. Fransmän har fina drag! De klär sig bra också. Det märks att det är modets land, folk på gatorna har stil och smak. I och för sig har jag bott i London, där ingen känner till begreppet "förkorta byxor" och ingen förstår att pastell och blek hy inte passar ihop. Så med tanke på det är nog de flesta välklädda för mig. Paris gator är fulla av caféer och vinbutiker. Jag trodde nog att arkitekturen skulle vara mer slående, men det känns som att det är några fantastiska byggnader som sticker ut bland de mediokra, slitna betongfasaderna. Det känns att det är en storstad, men pulsen man känner i London existerar inte här. Det är ett faktum att jag jobbade upp min stress i London. Folk drack morgonkaffet ur pappersmuggar, folk sprang i rulltrappan för att slippa vänta en extra minut på nästa tåg, folk köpte två pints i baren för att slippa stå i kö igen. Allt handlar om att tjäna tid, och jag undrar ibland vad det tjänar till i längden. Parisarna strosar, oavsett om de är på väg hem från jobbet, ska till mataffären eller är ute på promenad. Precis som på film står de överallt - står i baren och diskuterar med polaren, står och läser en reklamskylt, står i cafédörrarna och tittar på människorna som strosar förbi. För mig är det fascinerande, jag skulle aldrig klara av att stå helt still. Som att vänta på ingenting. Jag avskyr att vänta och att vänta på ingenting tycks ännu värre. Jag borde lära mig av dem, de som njuter av stunden, som kopplar av mitt uppe i allt.
