Promenad i Paris dag två

Imorse vaknade jag tidigt, åt en automatfrukost (pain au chocolat, inplastad, från en myntautomat) och begav mig ut bland strosarna i Paris. Mitt tåg ner till Aix gick vid tretiden så jag är själv imponerad av hur mycket jag hann fram till dess. Har besökt två stora trädgårdar, sett Notre Dame i dagsljus (såg bara i mörker igår), vandrat genom de ljudiska kvarteren och besökt Musée Picasso. Sistnämnda var dagens mål och det var nära att jag aldrig kom mig dit. Gatornas myller stämde inte överens med min gratiskarta och tiden började lida mot tågavfärd. Men mitt i all uppgivenhet och surande över att missa denne store mästare fick jag syn på vägledande skyltar, följde dem och kom fram. Jag antar att det är lite blödigt att hylla mannen bakom kubismen, men han är skitbra. När jag vandrade runt bland badande damer och gitarrskulpturer vaknade mitt glada humör till liv igen och jag vågade knappt andas av aktning för mästerverken på de vita väggarna. Ren beundran.

Paris känns stort, men faktum är att jag har promenerat mig genom den här dagen och ändå hunnit ta massa foton och besökt dessa platser. Lägg till att jag, hör och häpna, inte gick särskilt fort. Jag som alltid ilar fram lät mig inspireras av fransmännens lugna tempo och njöt till fullo av intrycken. Jag måste säga att jag fått ut väldigt mycket av dagen och det är till stor del tack vare Pib som gav mig den lilla Paris-guiden. Jag har skrivit det förr, men jag är en broschyrernas brud. Direkt nedarv från min ömma moder. Men med väldigt lite skriftlig information kan man komma väldigt långt. På tal om mami så är ni söta, allihopa. Igårkväll kom min rumskompis på hostelet in med en lapp från receptionen att de ringt, mor och far. Ideligen durrar min mobil till och i inkorgen landar ett litet hur-haaar-du-det-sms. Jag blir alldeles glad, men tänker att nej, fasen, nu är jag på resande fot i ett främmande land och då ska det minsann kännas att jag är borta! Lite ska det svida, annars inget äventyr. Men jag blir hemskt glad, det kan jag inte förneka. Vad fina ni är. Och vad jag saknar er.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0