olban

Hela veckan hade vi inväntat solen för att kunna ta bussen ut till havet. Att åka från Aix till Cassis är en lång och halvkrånglig resa i och med bussbytet i Aubagne. Har hört att man kan åka via Marseille också, men vetetusan om det är enklare. Vi började med att strosa runt i hamnen och titta på segelbåtar och turister. Fångade en karta på turistinformationen som ligger i en lustig oval rymdbyggnad ute vid bryggan. Där hittade vi också min pappas båt (!). Se bilden nedan.

   

Blåsan började göra sig påmind och vi letade upp en allmän toalett. Jag gick in och eftersom det inte fanns någon låsanordning stack jag ut huvudet igen och bad Mats hålla vakt. Jag hann knappt börja med mina bestyr förrän toalettringen plötsligt började fällas upp automatiskt! "Nnnnjjjjeeee" lät det medan den med elektrisk hjälp långsamt restes. Innan jag hann hämta mig sprutade ut vatten på golvet ur en liten ventil i ena hörnet. Jag spatserade på tå för att inte få blöta skor och då började det spruta ur ytterligare två ventiler i de två andra hörnen. Jag greps av lätt panik, försökte puffa upp dörren och när det inte gick trodde jag att Mats var busig och stod för, ni vet som på mellanstadiet när alla fick för sig att dörren skulle gå i baklås och därför stod vakt och sedan vägrade släppa ut stackaren där inne. Men snäll som han är så gjorde han såklart inte det, utan man var tvungen att trycka på en stor fet röd knapp för att låsa upp dörren. Alla vet att stora feta röda knappar innebär "Nödhjälp" eller "Aktivera bomben" eller annat läskigt, så man kopplar liksom inte att det bara ska vara en enkel upplåsningsfunktion. Vattensprutet ökade i mängd och jag började ropa "Hjälp! Hjäälp!" och banka på dörren. Mats där utanför blev väldigt förvirrad och undrade vad jag höll på med. Till slut kastade jag ett öga på den trespråkiga skylten på dörren som tydligt beskrev hur man skulle gå till väga för att komma ut därifrån. I panik och hast tryckte jag med alla krafter på den röda knappen och fick givetvis upp dörren och nästan slängde mig i famnen på förvirrade Mats. Jag förklarade vad som hänt och överröstades nästan av sprutet som fortsatte där inne. Det fanns en till toalett, så jag tog den istället och tokskyndade mig. När det sedan var Mats tur tog jag mig tid att läsa instruktionerna som stod på ytterligare en trespråkig skylt alldeles intill toalettdörren. Grovt översatt till svenska talade den om att toaletterna spolas och desinfekteras automatiskt efter varje användning. Barn ska inte gå in själv och man ska inte vara inne längre än 15 minuter. Dessutom fanns det ett trafikljussystem med tre lampor i rött, gult och grönt. Instruktionerna kunde ju inte vara mer tydliga, det medger jag. Men alla vet hur man går på toaletten, ingen förväntar sig att man ska behöva en manual för det så därför läser man inte utan går bara in. Jag såg en man gå in direkt efter en annan utan att låta dörren stängas emellan, och därför sattes städningen igång medan han var där inne. Någon minut senare flydde han ut och stirrade förargat på sina nerspolade seglarskor. Senare på dagen gjorde vi ett till besök där och Mats hjälpte en barnfamilj att tyda instruktionerna. Jag tror att den här moderniteten gör mer skada än nytta. Det är bara turister som går dit och därför har alla besökare en once-in-a-life-time-experience och dessutom så kan jag inte för ett öre tänka mig att detta är ett hurra ur miljösynpunkt. Är det så klokt att nyttja elförbrukning för att spola av toaletter och turister?

Därefter promenerade vi vidare bort mot calanquerna som pryder havskanten. Det är stora ljusa bergsklippor med lustiga former. De sägs likna fjordarna i Norge - "De är precis som dem, fast mycket mindre!" Vi gick förbi befolkade stränder och slog oss sedan ned vid en klippa där vi bytte om till sol&bad och dukade upp vår matsäck. Himlen var blå och vi fick fantombränna av glasögonen - as always. Efter maten kom en tysk turist och inkräktade lite, men det var lugnt för han var en trevlig snubbe som bilade genom Provence på egen hand. Vi fotade åt varandra och utbytte tips.

Vi promenerade vidare och nådde slutligen en finfin utsikt över calanquerna och en liten vik fullförtöjd med vita segelbåtar. Luften var frisk och vi fotade massor. Efter det var det dags för årets första dopp. Varma vindar blåste och vågorna lockade så vi vadade ut ganska snabbt ändå. Vattnet isade runt våra fötter men vi trotsade kylan och doppade oss. Efter några simtag hade kroppen vant sig och det var så härligt att glida på de höga vågorna och känna den salta smaken i munnen. Efter att vi soltorkat gick vi och köpte goda glassar och beskådade boulespelande pensionärer. De torkade av kloten med små näsdukar och hade ett snöre med magnet längst ner som de använde för att plocka upp kloten med. Bra att ha när rygg och knän börjar åldras och knagglas. Utflykten avslutades med en liten tur genom den lilla byn.