olban

Förlåt pappa, ett mastodontinlägg igen men på en helg hinner det hända mycket och varenda ord är valt med omsorg. Eller bara skrivet i lustans hast. Jag har bl.a. ätit pizza med grädde på och sett statyer av Michelangelo. Läs vidare om mitt italienska äventyr!

Florens, vackra Florens. En stad i idyll och lyster. Men egentligen har jag bara ett adjektiv för att beskriva Florens - konstgjord. Här kryllar av historia, konst och arkitektur och det har italienarna tagit vara på och därför exploaterat det hela. Turisterna samlas som sardiner på Piazza Della Signoria för att fota marmorstatyerna som putar med sina vita könsorgan. Och allt är fejk! Där står dussintals av kopior och vill man beskåda mästervärken i dess äkta skick så ta med termos och korsord, för köerna tar en timme eller två. Inträdena till museerna är höga och jag undrar om det skulle vara lika attraktivt att gå in om det var gratis? I London, bl.a., får man själv donera det pris man tycker är behagligt och kan så skåda storheter alldeles gratis om man vill - och där är aldrig trängsel bland tavlor och statyer. Florens gör heller ingen hemlighet av Boticelli, Michelangelo och da Vinci och jag antar att det bidrar till besökarantalet.

En snabb blick på besökarkön avslöjar dem som turister, inte konstintresserade. Florens har många fällor. Jag har aldrig sett så många turistbutiker på så liten yta förut. Har dessutom sprungit in i varenda en för att leta en docka åt den lilla samlande syster jag har hemma i Sverige. Ingen lätt uppgift, Italien liksom Tyskland och Frankrike intresserar sig inte för små flickor av porslin, däremot finns en uppsjö av fula figurer. Jag har fortfarande men från turistgatan i Edinburgh, med alla möjliga prylar i skottsrutigt. Trodde att ingenting kunde knäcka den extrema mängden av skräp. Men Florens tar priset i turistshopping. I varannan butiksdörr syns vykortsställ. De har kopierat ner statyerna till miniatyrer i alla möjliga materiel och säljer dem för några euron. "Hej, jag har en naken gummi-Herkules i bokhyllan."

Vi besökte bara Musei Fiorentini, där kön var kortast. Jag hade gärna gått på Galleria Degli Uffizi, Florens svar på Louvren, men mina kamrater fasade timmarna i kön och kölden. Hela helgen har varit regnig, med gnuttar av sol. Det haglade till och med ett tag på lördagen. I efterhand tänkte jag att det var lika bra att vi inte gick in på Uffizi, renässans är inte min favoritepok och de snarlika tavlorna tröttar ut en rätt snabbt, har jag märkt av tidigare erfarenhet.

Hit vallfärdar 6 miljoner turister varje år - jag en av dem. Därav har jag hört mer franska än italienska, mer engelska än italienska, mer svenska än italienska. Trots trängsel och trötthet är det en gullig stad väl värd att besöka. Vi spenderade en helg här, ett gäng på fem CouchSurfare som bilade längsmed kusten från Aix en Provence, en färd som tar ca ett halvt dygn med stopp då och då. Melusine och Matcheû skulle på Bob Dylan-konsert lördag kväll och det var med anledning av det som vi alla åkte. Jag, Vanessa och Philippe skippade konserten och hängde på hostel Emerald Fields istället. Fräscht, mysigt, trevligt, billigt. Fem stjärnor i guld av fem möjliga. Både gäster och personal var sociala och snälla. Jag pratade mest med amerikanska Kyle, som var jättetrevlig och tyckte att allt med Florens var "amaaazing" och roliga ryska Roslen, som berättade hur man tar Exit-vägen in och slipper betala på museum. "Vi ryssar har köat nog, nu är det någon annans tur." Än minns han sin barndom från Sovjettiden.

Helgen har varit finfin och vi har ätit godaste pizzorna i våra liv. Pastan var sådär, än en gång är turistfällan framme med varken kvantitet eller kvalitet. På alla ställen utom ett var personalen tjenis och bundis och de retsamma skämten flög på italiensk franska. Första dagen vandrade vi genom hela Florens. La Duomo är en magnifik kyrka, men även där var kön kanonlång så vi skippade inträde. På bara två dagar hinner man inte så mycket. Däremot kändes det som att vi var där en vecka. Jag har aldrig varit så slutkörd av att turista och jag brukar ändå ha ett starkt batteri när det gäller sightseeing. Men jag tror att faktorn i det här sammanhanget dels var antalet turister och dels Phil. Nu ska jag försöka släta över det hela och vara snäll, men sanningen säger att det blir svårt. Redan i bilen innan italienska gränsen började mitt tålamod svikta och jag undrade om jag var ensam om att tröttna på Phils eccentriska fascination om Thailand och Malaysia. Eftersom att i princip alla jag känner har varit i den delen av världen blir jag inte särskilt imponerad av fakta och finurligheter därifrån. Men Phil saknar tyvärr självinsikt. Han är dessutom en man som pratar högt, stammar och även upprepar allt han säger. Plus att allt sker progressivt, ljudnivån ökar i samband med att det fysiska avståndet minskar. Efter ett tag lutar båda åt höger, för att man ska ha nån slags yta att andas. När jag satt inklämd i baksätet mellan honom och Matcheû hade jag efter ett tag ont i vänstra örat - Phil satt till vänster om mig och som ni kanske redan förstått är han en pratkvarn. Han pratar till och med med sig själv. Han pratar jämt.

Efter några timmar Dag #1 så försvann Phil. Vi strosade fram längsmed folkfyllda gator och Phil sicksackade hetsigt bakom oss för att få med allt på bild. Han fotar sig själv snett nerifrån, med hård blick och spända läppar som en actionhjälte, intill statyerna. Plötslig syntes inte hans keps längre och min oro trängdes undan av lättnaden av att det äntligen var tyst. Huvudvärken började långsamt släppa och jag tror de andra kände likadant för när jag frågade Mel, som organiserat resan och därför står som ansvarig för gruppen (ingen av oss kände Phil sen innan), vad vi skulle göra svarade hon enkelt: "Ingenting. Han har nyckel till hostelet och vi kan träffas där sen. Ska vi gå på museum?" Kort därefter dök han upp igen, som tur var inte sur över att vi inte väntat in honom.

Vi flåsade oss uppför trapporna till Piazzale Michelangiolo och fotade den tjusiga utsikten. Vi delade yta med halva Japans invånarantal och en litenliten dam som inte kunde engelska kom fram till mig och bad mig fota henne med Florens tinnar och torn i bakgrunden. "Arrigato! Arrigato!" sa hon hundra gånger innan hon trippade vidare med sin lilla kamera. Så söt! Hon är förresten inte ensam om att be mig agera fotograf. Jag tror det är min kära Canon som lyser som en vägledande stjärna och folk tolkar den som att jag kan göra deras semester lika fin på bild som den är i verkligheten.

Därefter letade vi rätt på en liten bar där servitören var en skojfrisk snubbe, honom glömmer vi aldrig! "Ahh, so you're from Belgium!" sa han med bus i blicken. Han hade stora runda ögon som fick honom att likna en seriefigur. Efter lunchen antågade vi den gigantiska parken Giardino di Boboli. Vi var peppade på att se statyer och höra fågelkvitter bland allt det gröna - men det kostar! Revolutionisterna i oss vaknade och Melusine hävdade bestämt att naturen är gratis. Sanna ord! Vi gick med besvikna steg förbi storslagna Palazzo Pitti, där entrén var belägen (än en gång lång kö). Phil är faktiskt inte så dum att ha med alla gånger. Längre fram hittade han en annan ingång där vakten sa att i och med "Kulturveckan" var det gratis att gå in. Så vi växlade humör och antog friska luften. Vanessa gjorde en fint och fick tyst på Phil´s högläsning ur turistboken. "Åh, lyssna på fåglarna! Vad fint de spelar!" Alla gick i tyst andakt. Kort därefter försvann Phil igen. Ingen brydde sig den här gången heller. Sedan följde en kanoneftermiddag. di Boboli är som en labyrint med sina höga buskage och små grusgångar så det var omöjligt att återfinna honom. Vi gick genom hela parken och vidare genom Florens gator till ett glasställe vi läst om. Det finns ungefär lika många ställen som säljer glass som säljer vykort så man blir läskad hela tiden. Glassen var kanongod och ungefär halva priset av här i Frankrike. Tokskönt att vila fötterna en stund, och öronen, Phil var ju fortfarande nån annanstans. Det fick avsluta vår turistdag, konserten nalkades och jag och Vanessa tog siesta och socialiserade på hostelet. Runt nio dök Phil upp, med samma energi och iver. Åhgud, det finns så många detaljer runt honom att det räcker för en hel blogg. Vid varenda måltid tog han fram sin lilla laptop, antingen för att se om han kunde hitta en WiFi eller för att kolla upp nån liten detalj på internet. Jag är lika less på den där datorn som på honom.

På söndagen sprack planen innan vi ens vaknat - vi hade tänkt kliva upp tidigt och stå först i kön utanför Uffizi. Men när alla masat sig upp där vid halvtio nån gång insåg vi att vi nog fick tänka om. Kön var längre än gårdagen när vi kom fram och det var då vi valde Musei Fiorentini istället. Helt okej, som sagt, inte min favvisepok inom konsten. Vi var dessutom mätta på alla statyer, Florens har ärligt talat för många. Efter lunch tog vi adjö av Vanessa som skulle resa runt i Italien i 10 dagar till. Vi andra bilade oss genom regnet till regniga Sienna där vi tog en blöt promenad bland de mysiga gatorna och drack den dyraste varma chokladen jag varit med om. Kaffekoppsstor för 5,50€. Vid sjutiden påbörjade vi vår resa tillbaka till Frankrike. Jag slumrade till och vaknade ett tag senare av vad jag trodde var Mel som viskade till Mat i baksätet för det lät "Pspspspspsp". Men det visade sig vara Phil som mumlade "Pisa, Pisa, Pisa" för sig själv medan han samtidigt körde, läste kartan och läste på vägskyltarna. Sån är han! Han upprepar allt, högt, lågt och alltid och ingen lyssnar.

Hela helgen har vi skrattat åt mig som bara tänker på mat hela tiden. Det har alltid varit jag som fört lunchdags på tal. Höjdpunkten var när vi kom hem till hostelet lördagkväll, urtrötta med svidande fotsulor och jag tog en powerbanan medan vi diskuterade kvällens planer. "Men när ska vi äta?" De stirrade chockat på mig och började asgarva, där satt jag med min banan, halva i handen, halva i magen och tänkte på middag. Resan avslutades med en kanonmiddag på en liten pizzeria strax innan Pisa. Jag fick själv snickra ihop min pizza med mina önskemål och det slog inte fel! De bjöd oss på shots och vi åt superb tiramisu och pannacotta till efterrätt. Därefter fortsatte vi i nattmörkret och nådde Aix strax innan klockan var sex. Staden sov fortfarande, bara gatuspolarna som är uppe så tidigt. Det var skönt att komma hem, för det var så det kändes, som hemma.