olban

Söndag förmiddag - påskdagen 2009. Så har Mats åkt och tomheten anlänt. Jag sitter ensam i ett stort rum med vita väggar och ser ut genom fönstret. Både himlen och gatan har samma gråa ton som mitt sinne. Vilken dyster situation. Veckan som varit har gått för snabbt, såklart. Vi har hunnit med både vardagsliv och turism. Sett "Morden i Midsomer" och bakat kladdkaka, gått på museum och åkt buss förbi odlingsfält och vingårdar. Humören har nått båda ändarna av skalan. De två månader som gått har inte skapat någon avgrund utan känns snarare obefintliga. Vi är oförändrade som om vi aldrig varit ifrån varandra.

Imorse var sista gången det stod två tomma yogurthar i mitt rum, sista gången ett par främmande skor stod bredvid mina, sista gången en annans doft blandades med min. Egentligen vill jag spola fram de två resterande månaderna och omfamna den sprudlande sommaren. Vi har så mycket att se fram emot. Pannkakspartaj, poolplask och picknick i det gröna. Jag längtar.