olban

Internet har varit off i drygt en vecka = drygt. Nu är jag tillbaka i trimmad form! Antar att det kräver en update. Regn tunga skyar har prytt himlen i helgen men jag är en vädertrotsade så jag åkte till Marseille och vandrade gatorna bokstavligen upp och ner. Det är lustigt, i Frankrike bygger de städer oavsett naturella förutsättningar. Den enda svenska staden med extrema uppförsbackar jag känner till är typ Övik. Vi har ju inte direkt belägrat våra största städer i Sveriges bergiga inland. Marseille var en stor och rätt fin stad. Närheten till havet ger den en guldstjärna i kanten, alla gånger. Men jag tycker bättre om Aix. Antar att jag gjort bort storstadsrejvet i London och för tillfället är jag överlag inte så intresserad av tutande chaufförer i långa bilköer, tunnelbaneträngsel och skabbiga caféer. Ja, ni ser ju. Jag tycker min lunch var ganska rolig; jag slog mig ner på ett café och beställde en baguette med kött och pommes frites och den serverades i en plastpåse! Med pommes fritesen inknökade i baguetten tillsammans med köttet. Hej, var är tallriken? Smakade gott i alla fall.

Jag råkade på en konstutställning och ett konstmuseum under dagen. I Palais des Arts hade de samlat humoristiska verk från bl.a. Nice-konstnären Ben. Fotografier, oljemålningar och skulpturer är bara några exempel. Jag tvekade länge innan jag väl gick in, men ångrar inte en sekund mitt beslut! Musée Cantin bjöd på stora tavlor och små fotografier, bl.a. Picasso och andra storheter. Även det var ett lyckat besök. På tal om konst så har jag besökt ett galleri här i Aix som just nu har en hårutställning. Verk från bl.a. Vivanne Westwood och Jean Paul Gaultier och även svenska Sandra Backlund. Hattar, kläder, hårborstar men häftigast var nästan de hårstrån i perfektionistiskt ordnade arrangemang i tavlor och smycken från hundratals år tillbaka i tiden.

Tidigare i veckan har jag besökt en del caféer och pratat både engelska och franska med nyfunna vänner. Mitt liv är nästan helt och hållet baserat på Couchsurfing nu. I lördags träffade jag franska Melusine och hennes pojkvän. Vi åt kanongod middag på en brittisk pub och lekte Mary Poppins med paraplyt i regnet på vägen till en sammanstrålning à la CS, bara runt hörnet från mig. Där hade ett gäng goa och glada människor packat ihop sig i en hemtrevlig lägenhet och delade internationella maträtter. Vi stannade till sent och det var längesen jag skrattat så mycket. Ikväll ska jag på en liknande grej, med ett liknande gäng. Ska dessutom hosta två fransmän. Vet inte riktigt om jag ska ta med dem på middagen. De kanske har andra planer.

Nu är klockan elva - dags att kolla euron! Hoppas den har sjunkit idag igen.

Efter frukost idag promenerade jag till en park jag kollat upp på Internet. Det är sjukt vad Internet är användbart, j'adore! Solen och mitt humör var båda på topp. Jag gick och gick. Och gick och gick och gick. Området omkring är upp-och-nerförsbackar med små krångliga gator fyllda med fina hus och höga hus. Jag visste att jag var i närheten, jag såg trädens toppar, hörde hundar skälla och barn leka. Jag nådde toppen av uppförsbackarnas uppförsbacke och fann en nerklottrad byggnad med en altan som vette ut mot ett parti bortglömd natur. Eller en skabbig skog. En utvält soptunna och cigarettfimpar låg intill klotterrucklet. Marken var täckt av torrt gräs och gammalt barr. Här och var stack det upp blommor och träden såg uttråkade ut där de stod och glodde på mig. Runtom fanns ett otäckt stängsel och jag undrade bekymrat med vilken rätt fransmän kallade detta en park?!

Jag gick fram till stängslet och tittade ner på hustaken och - AH! Parken! En meter nedanför mig skymtades gräs mellan trädens skuggor, jag såg barn smyga i buskarna i sin kurragömmalek och hörde fåglarna spela. Jag hittade en gömd väg ner och strosade runt bland ståtliga barrträd och kulliga öppna ytor. Inne bland de höga buskarna fanns små hemliga gångar och jag smög mig fram och klättrade på de små minibergen och kände mig som Pocahontas. Parken var inte särskilt stor men bestod av många olika delar och kändes därför mycket större. Jag strök omkring bland ett fåtal picknickfiltar och handihand-par och sög in den fria luften. Sedan slog jag mig ner i detta palats av växtlighet på en bänk av sten och skrev ett filosofiskt brev. Hjärnknölade hade hög spänning, vill jag lova. Jag kom hem vid fyratiden, med min fridfulla stämning som den där underbara parken gett mig, i behåll. Mats, vill du ha picknick där med mig? Färsk baguette, en krämig ost, tomater och juice på glasflaska?

Har jag sagt att jag gillar att baka? Idag tog jag äntligen tag i en länge planerad plan och gjorde hastbullar med vit choklad och färska hallon från marknaden. Här kommer ett magiskt recept:

   

•  Typ 2 tsk bakpulver. Här köper man bakpulver styckeförpackat i små papparspåsar, tror det är kring 2 tsk i en sån.
• Lite vaniljsocker
• 100 g smör
• 1 dl socker
• 125 g hallon
• 100 g vit choklad
• 1 dl mjölk
• 1 ägg

Blanda sockret med hallonen. Blanda mjöl, bakpulver och vaniljsocker och finfördela sedan smöret i det. Hacka chokladen och häll i. Blanda även i hallongegget, mjölken och ägget. Smeten ska vara rätt lös. Grädda mitt i ugnen i 225g i 10-15 minuter. Tyvärr suger min ugn röv så den brände sats nummer två. Gräddade i tre omgångar för vår ugn är size mini och det finns ingen plåt så jag fick glatt använda en ugnsform i glas istället. Man tager vad man haver, sa Kajsa Varg och skrev kokböcker. De blev i alla fall goda, fast inte super. Ska fila lite på receptet nästa gång, det saknades sting. Kanske en nypa salt?

Varje fredagmorgon är det marknad i byn. Det sägs vara en av de bästa marknaderna, men jag tyckte inte den skilde sig särskilt mycket från andra jag varit på. Kanske grönsakerna är av bättre kvalitet i Lourmarin, därav stämpeln? Varorna liknade andra marknader, nog för att här hade de större utbud av tyger, smycken och knivar. Jag köpte en hemlis, så jag kan tyvärr inte avslöja mer än att den är rolig.

Lourmarin är litet och gulligt. Läste att det är en av de 200 vackraste byarna i Frankrike och det kan jag nog hålla med om. Invånarna är måna om sina hem och dekorerar även sina fasader och fönsterbrädor. Nästan inte ett enda hus är utan blomkrukor - på trappsteg, på balkonger eller längsmed husväggen. Jag såg många husdjur, hundar som låg och latade sig i solen och katter som strök förbi mig i gränderna. Det känns som en väldigt kulturell by, många gallerier och ingen mindre än nobelpristagaren i litteratur Albert Camus har bott och verkat här.

Jag promenerade ut från centrum och strosade bland de provencalska husen och blickade ut över ängar och berg. Luften är så ren! Olivodlingarna finns överallt och jag hade kunnat fylla hela minneskortet med bilder på dem, om jag varit snäppet dummare. Jag vet inte varför jag har sådan besatthet av trädodlingar. Tror det är sedan sommaren för många år sedan då jag ivrigt plöjde mig igenom "Ciderhusreglerna" och lärde mig allt om äpplen och aborter. Intresset har bara ökat och ökat sen dess.

Alldeles upprymd av odlingarna gick jag tillbaka till centrum och åt lunch på en av uteserveringarna. De skryter i turistbroschyrerna om den provensalska maten. Ledsen, men jag är inte så imponerad för allt är egentligen basic ingredients med olivolja och provencalska örter. Yeah! Finns säkert kanontillagat kött och grejer också, som jag helt och hållet missat.

Hotspot i Lourmarin är medeltidsslottet Le Château, som restaurerats på 20-talet och blivit en mötesplats för unga konstnärer. Tyvärr fick man inte ta kort där inne. De har inrett och möblerat i rätt stil för tiden då slottet byggdes och man kan verkligen se framför sig hur de fina damerna sitter vid pianot och herrarna samlas runt schackbrädet. I ett av rummen fanns till och med originalgolvet kvar, det är häftigt när man tänker efter. Små kvadratiska kakelplattor som faktiskt var hala. Hur gick det att dansa fram på dem i långa klänningar?

Efter slottsturen strosade jag vidare genom de små gatorna och tog tusen bilder. Det var inte särskilt mycket folk ute. Marknadsstånden packades runt tio, elva tiden. Därefter fylldes caféerna och restaurangerna med hungriga turister och lokalbor. Efter ett par timmar gick folk hem till sig med sina grönsaker och andra marknadsfynd. Lunchserveringarna stängde sina dörrar och en nästan död stämning la sig över byn. Här och var mötte man ett hand-i-hand promenerande par, men det var inte många längsmed gatorna under eftermiddagen. Jag fotade allt mina ögon skådade och väl hemma vid datorn konstaterade jag att jag måste lära mig hantera extremt starkt solsken så jag slipper dessa lysande rymdfenomen till bilder. Ett träd ska vara grönt och inte UFO-belyst!

Jag gick in i ett galleri med en trevlig gallerist som visade mig och berättade om tavlorna av akvarellkonstnären Didier Brousse. Jag kunde nästan inte somna igår för jag var fortfarande så hänförd av hans precisa penseldrag och hans kompositioner av vatten och färg. De provencalska motiven var så levande och verkliga, nästintill fotografiska. Han har bedömts som en av vår tids bästa akvarellkonstnärer, och ingen tvekan om den saken! Galleristen berättade att han intresserar sig mycket för ljusets olika skiftningar, vilket var det första jag la märke till efter en blick på hans tavlor. Det är helt otroligt hur han fått fram morgonsolens strålar över berg och dalar. Jag kunde stannat där hela dagen och bara titta. Men tiden började dra ihop sig för min hemfärd och jag fick ett visitkort av galleristen, som nog gärna haft mig kvar för hon var en pratglad själ.

Vid femtiden gick min buss hem. En hel dag i Lourmarin är nästan för mycket. Det kändes nästan som att man blev bästa kompis med marknadsförsäljarna och servitörerna för jag gick förbi dem så många gånger. Bykänslan fanns där hela tiden, det stilla lugnet och fågelkvittret i bakgrunden. Bäst av allt var nog olivodlingarna och Didier Brousse-galleriet. Och naturen i sig.

Aix har ungefär lika många fontäner som Umeå har björkar. Den största fontänen heter La Routonde, den med de tre statyerna. Den står i ena änden av Cours Mirabeau, som är den största gatan i Aix. Caféer och restauranger löser av varandra längsmed CM och fontänerna skapar små rondeller mitt i gatan för bilarna att köra runt i. I andra änden av gatan stoltserar King Renés Fountain. Viker man av söderut från CM hamnar man i Mazarin Quartier, där fontänen Des Quatre Dauphins finns. Jag gillar det området, finns många bokcaféer där.

   

Parc Jourdan är en av få parker i Aix. Fylld med solande besökare och gröna träd. Helt okej, men har man varit i London är det svårt att hitta bättre Park Life nån annanstans.

     

Utanför det stora biblioteket står tre ENORMA böcker, först idag som jag förstod att de verkligen är böcker. Jag har alltid funderat varför de gjort en gigantisk vägg av den lilla prinsen, den är liksom i vägen när man ska gå in. Därefter följer typiska gator i den äldre delen av Aix, där jag bor.



     

Rue de la Couronne. Till höger om restaurangen i grönt är min dörr. Max två fönster på översta planet, bild nr 3, likaså mitt fönster på den sista bilden. Tittut!

   

Min gröna dörr. Tre dagar i veckan är det matmarknad i Aix. Wonderful! Grönsaker, frukt, örter, kött och fisk. Bland annat.

     

Marknad igen. Och så lite typiska fasader.   

   

Tokliten bil och AixAixAix.

Vilken dag! Tillsammans med Delphine, Claire och Laure har jag bestigit berget Sainte Victoire. Det är en av höjdpunkterna i Aix-regionen, knappt en halvtimmes bilfärd från centrum. Berget är bl.a. känt för att den berömde Aix-konstnären Paul Cezanne, föregångare till kubismen och Picassos förebild, hade Sainte Victoire som sitt favoritmotiv. Kanske tack vare berget som Picasso blev så fascinerad av Cezanne och ansåg honom vara sin ende mästare?

Turen började vid den stora dammen som sedan blev mindre och mindre bakom oss. Leden består av vassa stenar och jag saknade mina vandrarkängor. Solen gassade ovanför oss och lutningen blev allt brantare. Vi var tidigt ute och det var inte så mycket folk ute på leden denna söndagsförmiddag. De flesta vandrarna kommer framåt eftermiddagen.

Första gången jag träffade Claire och Laure, Delphines klasskompisar. De är precis lika trevliga som hon och vi har haft en rolig dag tillsammans. Går riktigt bra med franskan nu. Oftast flyter det på, rätt var det är stöter jag på ord jag inte kan men det löser sig ganska snabbt. Jag älskar verkligen att vara här, saknar inte Sverige eller svenskan en sekund! Med så här nära till vandringsturer tror jag att jag stannar forever. St Victoire är alldeles lagom för en dagstur. Hela tiden skymtar man toppen längre fram och det är kul att se att man kommer närmare och närmare sitt mål.
     

Innan toppen når man en liten gammal kyrka. Fotomöjligheterna är oändliga, bilderna ni ser här är bara en smula av hela kakan. Efter poser och dokumentationer stegade vi vidare den sista biten till toppen, som pryds av ett enormt kors. Vi tog ytterligare bilder och gick sedan ner en bit för att leta rätt på den perfekta picknickplatsen. Man blir verkligen hungrig av att gå! Jag hade med mig chokladbollar som gjorde succé även hos dessa fransyskor.

Efter lunch började färden neråt mot dammen igen. Vi valde att gå ner på andra sidan av berget. Det började brant och halkigt men planades sedan ut när träden blev tätare. Skönt att skuggas av dem i solskenet. Jag har sannerligen fått färg idag så det räcker och blir över! Vi passerade Cezannes favoritplacering, där han suttit med pensel och canvas och målat av detta spetsiga berg på över 1000 meters höjd. I närheten finns även det slott som Picasso köpte på 50-talet och bodde i under hans tid i Aix och där han också är begraven.
     

Leden som följer är en vanlig grusväg, inga trubbel alls att ta sig fram. Mot slutet av turen gick vi nedanför bergslängan som ser ut som onaturliga stenar hopklistrade tillsammans. Jag börjar förstå var kubismen kommer ifrån. Hela landskapet är målarvänligt; små bergsbyar, vattendrag och växtlighet och solen som lyser upp motiven. Väl framme vid dammen igen tog vi en liten energipåfyllning innan vi satte oss i bilen och fötterna äntligen fick vila. En härlig dag i friska luften, jag kommer att sova gott.

Fredag den 13:e idag. Jag har en gång hört att börjar man denna otursbelagda dag med positiv inställning så håller turen i sig hela dagen. Precis som alla andra dagar vaknade jag med ett leende och det måste ha gjort susen, för jag har haft en kanondag. Började med att pyssla ihop ett paket till Herman, som fyller år imorgon. Han är en blivande katolsk präst från Afrika, vän till couchsurfargänget. Otroligt glad människa, bjuder på sig själv till 110%. Sedan chokladbollarna vi gjorde i Valbonne blev en hit tänkte jag att det kunde bli en söt present. Dekorerade ett kakpaket och vips och voops har vi en gåva till födelsedagsbarnet!

Därefter åt jag en snabb lunch och begav mig ut i solen. Vädret idag har varit sommar rakt av. Luften är fylld av värme, till och med i skuggan. Jag promenerade bland för mig okända gator i Aix, köpte en flaska juice och parkerade på en parkbänk med ett brev till Anna i knät. På tal om brev så är jag bittert besviken. Ni är sämst, ALLIHOPA. Jag har varit här i en och en halv månad, men det skiter ni i. Skämmes ta mig fan! Tänk att man ska behöva citera en föråldrad Robinson-deltagare. Jag hoppas det ger effekt.

Lite senare på dagen mötte jag upp med Delphine och Maud, två fransyskor jag kontaktat via Couchsurfing. Direkt de smög fram till mig och försiktigt frågade om jag var 'Anna kände jag ett klick av kombination. De var precis så härliga som jag hade hoppats på. Vi drack milkshake på en av uteserveringarna vid universitetet och pratade fort om olika samtalsämnen. Ska försöka mötas upp för koreansk bio till veckan. Åh, de var så trevliga! Är så lättad att jag hittat några jag trivs riktigt bra med.

Efter träffen med dem gick jag till biblioteket för att gå på ett möte med AVF, en fransk organisation som finns till för de som är nyinflyttade/utlänningar/studenter. Det fyllde tyvärr inte upp mina förväntningar. Jag har inga som helst problem med de som klassas som töntiga. Jag har dansat i ett miljonärshus i Kensington med vuxna i alla åldrar i stickade koftor och höga byxmidjor. De hade fula glasögon, drack bloody marys och drog brittiska skämt. Vilken minnesvärd kväll det var! Avslutade den, mitt i natten, med ett körsbär på toppen av bakelsen; köade bara en halvtimme för att sedan få den absolut sista Harry Potter i min famn. Nog om engelska skrönor; tillbaka till nördgänget. Faktum var att de var lite eljest, och det har jag ingenting emot. Folk får se ut som de vill och gilla att titta på fåglar eller samla på fantasyfigurer. Men de här människorna saknade tyvärr egenskaper som timing och avläsning av andras reaktioner och sånt kan störa mig en smula. Mannen som är högsta hönset berättade för mig om AVF jag vet inte hur länge. Han redogjorde för antal medlemmar i undergrupper, årtal hit och dit, ungefär varenda aktivitet som hittills varit på programmet i år och diverse annat som bara folk med extremt tålamod och invecklat intresse orkar lyssna på. Jag försökte se trevlig ut medan han pratade på. Det visade sig att det kostar 20€ att vara med och fair enough, det kan jag förstå. Men för mig, som kommer att stanna maj ut och med största sannolikhet inte delta på varenda utflykt och aktivitet, kändes det aningen dyrt. Jag kan bestiga berg och gå på teater på egen hand. Hade jag stannat längre hade jag gladeligen betalat, för jag tycker att det är en bra grej att stötta. Hade jag blivit mer positivt överraskad av deltagarna hade jag nog också övervägt ett annat beslut. Men de saknade charm. Jag såg ingenting.

Därefter vandrade jag fortfortfort hemåt. Kvällen började lida mot sent och det var nattsvart ute. Men jag gick inte hem med raska steg för att skydda mig från onda aningar bakom gränder och vrår, utan för att jag var desperat kissnödig. Tanken slog mig att det händer då och då; jag ilar hem, men aldrig av rädsla eller försiktighet, utan en påtryckande blåsa. Ohwell. Väl hemma hamnade jag här efter en svampomelett. Min far är i mästerklass efter att han spenderat sina år i Härnösand för att förebereda sig för livet ute till havs. Tack vare att han och hans polare hade diverse omelettävlingar utvecklade han även där en färdighet. Sjöman blev han också, det var ju tur att grundtanken rodde i hamn den med. Jag måste säga att jag nästan är i klass med honom vad gäller omeletter. Sen kan jag meddela att jag äter annan mat också, undrar om detsamma gällde för pappa?

Hejhej, hemskt mycket hej!

Jag har varit frånvarande ett tag, och jag hoppas innerligt att ni har saknat mig. ? Mitt internet, eller snarare internetet i lägenheten, har totalt svikit mig fram till nu, då jag och Max än en gång trixade med routerkabeln och det faktiskt började fungera. Så jag tänkte sätta mig ner här i lugn och ro och skriva ett inlägg. Det är på tiden. Mycket - och lite - har hänt sen sist. Jag har nu bott i mitt alldeles egna rum i en vecka. Jag trivs superb här, ska lägga upp bilder lite senare. Förra veckan trotsade jag regnet och bredde på förkylningen lite genom att promenera till IKEA. Efter timmar av velande och frenetiskt tänkande kom jag hem med nöjd beslutsamhet och började dekorera mitt boende. Det är sjukt hur mycket man kan skramla ihop för så lite pengar på den affären. I love it! Nu tänker alla att Åhhhh, varför spenderar hon pengar på ett ställe hon ska bo i i tre månader? Därför att, mina vänner, inredning är och förblir en närliggande passion till undertecknad. Jag kan helt enkelt inte leva utan det.

I stort sett har veckans gångna dagar spenderats tämligen lika. Jag promenerar runt i Aix och varje gång jag tycker mig ha sett allt upptäcker jag ett nytt parti gator. Den här staden tar aldrig slut. Jag har även lagt ner mycket tid på matlagning och tycker mig faktiskt ha blivit bättre och bättre. Ännu ingen mästerkock, men jag har i alla fall idéer som hittills inte har misslyckats. Har även tagit mig igenom Jane Austen's "Sense and sensibility". Det är andra gången jag läser den, men under den första kom jag bara till hälften. Det var under Engelska B och jag gjorde muntlig redovisning på en bok jag bara läst hälften av för att jag helt enkelt inte orkat ta mig igenom hela. Fröken Sonja var dock imponerad av min insats och köpte min förfinade osanning om hur fantastisk hela boken var. Det är så lätt att lura folk. Men nu har jag i alla fall gjort rätt för mig. Den är fantastisk, hela boken.

Idag har jag mött upp med min något äldre vän Christèle. Det är inte första gången jag stöter ihop och blir god vän med någon som nästan är min dubbla ålder. De där åren hon har i försprång är ingenting, vi hittar varandra ändå. Kanske blir det bio ikväll, jag hoppas. Suktar efter varje kontakt jag kan få nu, det har verkligen varit en vecka i torka eftersom Max som jag bor med tycks värdera sitt privatliv och att couchsurfarna varit ute på semester. Veckans utmaning är att skapa nya kontakter, jag håller tummarna för succé. Det är ett svårt projekt, onekligen. Men det har fått mig att bli bestämd om höstens mission: jag ska slå in mig hårt i universitetets avdelning för invandrare och utgöra en stark profil för att hjälpa dem som inte hittar till ICA och som knappt kan vårt språk. Nyinflyttad är en grej i sig, nyinflyttad invandrare, så mycket svårare.