olban

Igår morse steg jag upp omänskligt tidigt och ångrade bittert mitt beslut att göra en dagsutflykt till den lilla byn Lourmarin, några mil norr om Aix. Men väl på bussen skådandes det provencalska landskapet var jag nöjd över att jag slitit mig upp ur sängen. Det är verkligen vackert här. Sandfärgade bergsbyar och dalar med träddungar. Jag tror att det var vyerna och busschauffören som gav mig en bra start på en bra dag. Hon körde bussrally i sina solbriller och skojade och skrattade glatt.
     

Varje fredagmorgon är det marknad i byn. Det sägs vara en av de bästa marknaderna, men jag tyckte inte den skilde sig särskilt mycket från andra jag varit på. Kanske grönsakerna är av bättre kvalitet i Lourmarin, därav stämpeln? Varorna liknade andra marknader, nog för att här hade de större utbud av tyger, smycken och knivar. Jag köpte en hemlis, så jag kan tyvärr inte avslöja mer än att den är rolig.

     

Lourmarin är litet och gulligt. Läste att det är en av de 200 vackraste byarna i Frankrike och det kan jag nog hålla med om. Invånarna är måna om sina hem och dekorerar även sina fasader och fönsterbrädor. Nästan inte ett enda hus är utan blomkrukor - på trappsteg, på balkonger eller längsmed husväggen. Jag såg många husdjur, hundar som låg och latade sig i solen och katter som strök förbi mig i gränderna. Det känns som en väldigt kulturell by, många gallerier och ingen mindre än nobelpristagaren i litteratur Albert Camus har bott och verkat här.

   

Jag promenerade ut från centrum och strosade bland de provencalska husen och blickade ut över ängar och berg. Luften är så ren! Olivodlingarna finns överallt och jag hade kunnat fylla hela minneskortet med bilder på dem, om jag varit snäppet dummare. Jag vet inte varför jag har sådan besatthet av trädodlingar. Tror det är sedan sommaren för många år sedan då jag ivrigt plöjde mig igenom "Ciderhusreglerna" och lärde mig allt om äpplen och aborter. Intresset har bara ökat och ökat sen dess.

   

Alldeles upprymd av odlingarna gick jag tillbaka till centrum och åt lunch på en av uteserveringarna. De skryter i turistbroschyrerna om den provensalska maten. Ledsen, men jag är inte så imponerad för allt är egentligen basic ingredients med olivolja och provencalska örter. Yeah! Finns säkert kanontillagat kött och grejer också, som jag helt och hållet missat.

  

Hotspot i Lourmarin är medeltidsslottet Le Château, som restaurerats på 20-talet och blivit en mötesplats för unga konstnärer. Tyvärr fick man inte ta kort där inne. De har inrett och möblerat i rätt stil för tiden då slottet byggdes och man kan verkligen se framför sig hur de fina damerna sitter vid pianot och herrarna samlas runt schackbrädet. I ett av rummen fanns till och med originalgolvet kvar, det är häftigt när man tänker efter. Små kvadratiska kakelplattor som faktiskt var hala. Hur gick det att dansa fram på dem i långa klänningar?

       

Efter slottsturen strosade jag vidare genom de små gatorna och tog tusen bilder. Det var inte särskilt mycket folk ute. Marknadsstånden packades runt tio, elva tiden. Därefter fylldes caféerna och restaurangerna med hungriga turister och lokalbor. Efter ett par timmar gick folk hem till sig med sina grönsaker och andra marknadsfynd. Lunchserveringarna stängde sina dörrar och en nästan död stämning la sig över byn. Här och var mötte man ett hand-i-hand promenerande par, men det var inte många längsmed gatorna under eftermiddagen. Jag fotade allt mina ögon skådade och väl hemma vid datorn konstaterade jag att jag måste lära mig hantera extremt starkt solsken så jag slipper dessa lysande rymdfenomen till bilder. Ett träd ska vara grönt och inte UFO-belyst!

Jag gick in i ett galleri med en trevlig gallerist som visade mig och berättade om tavlorna av akvarellkonstnären Didier Brousse. Jag kunde nästan inte somna igår för jag var fortfarande så hänförd av hans precisa penseldrag och hans kompositioner av vatten och färg. De provencalska motiven var så levande och verkliga, nästintill fotografiska. Han har bedömts som en av vår tids bästa akvarellkonstnärer, och ingen tvekan om den saken! Galleristen berättade att han intresserar sig mycket för ljusets olika skiftningar, vilket var det första jag la märke till efter en blick på hans tavlor. Det är helt otroligt hur han fått fram morgonsolens strålar över berg och dalar. Jag kunde stannat där hela dagen och bara titta. Men tiden började dra ihop sig för min hemfärd och jag fick ett visitkort av galleristen, som nog gärna haft mig kvar för hon var en pratglad själ.

       

Vid femtiden gick min buss hem. En hel dag i Lourmarin är nästan för mycket. Det kändes nästan som att man blev bästa kompis med marknadsförsäljarna och servitörerna för jag gick förbi dem så många gånger. Bykänslan fanns där hela tiden, det stilla lugnet och fågelkvittret i bakgrunden. Bäst av allt var nog olivodlingarna och Didier Brousse-galleriet. Och naturen i sig.