olban

Efter frukost idag promenerade jag till en park jag kollat upp på Internet. Det är sjukt vad Internet är användbart, j'adore! Solen och mitt humör var båda på topp. Jag gick och gick. Och gick och gick och gick. Området omkring är upp-och-nerförsbackar med små krångliga gator fyllda med fina hus och höga hus. Jag visste att jag var i närheten, jag såg trädens toppar, hörde hundar skälla och barn leka. Jag nådde toppen av uppförsbackarnas uppförsbacke och fann en nerklottrad byggnad med en altan som vette ut mot ett parti bortglömd natur. Eller en skabbig skog. En utvält soptunna och cigarettfimpar låg intill klotterrucklet. Marken var täckt av torrt gräs och gammalt barr. Här och var stack det upp blommor och träden såg uttråkade ut där de stod och glodde på mig. Runtom fanns ett otäckt stängsel och jag undrade bekymrat med vilken rätt fransmän kallade detta en park?!

Jag gick fram till stängslet och tittade ner på hustaken och - AH! Parken! En meter nedanför mig skymtades gräs mellan trädens skuggor, jag såg barn smyga i buskarna i sin kurragömmalek och hörde fåglarna spela. Jag hittade en gömd väg ner och strosade runt bland ståtliga barrträd och kulliga öppna ytor. Inne bland de höga buskarna fanns små hemliga gångar och jag smög mig fram och klättrade på de små minibergen och kände mig som Pocahontas. Parken var inte särskilt stor men bestod av många olika delar och kändes därför mycket större. Jag strök omkring bland ett fåtal picknickfiltar och handihand-par och sög in den fria luften. Sedan slog jag mig ner i detta palats av växtlighet på en bänk av sten och skrev ett filosofiskt brev. Hjärnknölade hade hög spänning, vill jag lova. Jag kom hem vid fyratiden, med min fridfulla stämning som den där underbara parken gett mig, i behåll. Mats, vill du ha picknick där med mig? Färsk baguette, en krämig ost, tomater och juice på glasflaska?