olban

Igår såg jag ännu en koreansk film på det stora biblioteket här i den lilla sydfranska staden Aix en Provence. Den var betydligt bättre än den förra, men det är egentligen stört att jämföra dem för de är av helt olika karaktär. Den första filmen, Sympathy for mr. Vengeance handlade om hämd i sin råaste form. Jag är lite känslig när det kommer till att skära i kroppar, både levande och döda. Därav undviker jag CSI och dylikt, trots att jag ofta jobbar natt och det är det enda som visas på TV. CIS är dock ingenting gentemot blodflödet och arrogansen i mr. Vengeance. Jag var nära att lämna lokalen ett flertal gånger. Men nyfikenheten och det faktum att filmens historia var djup och vacker fick mig att stanna kvar. Ingenting jag ångrar såhär i efterhand, de äckligaste scenerna är förträngda.

Une femme coréenne var brutal även inom sitt ämne, den kvinnliga sexualiteten. Jag stötte ihop med kinesiska Oneway (vet inte hur han stavar sitt namn, men det uttalas one way : ) ) som jag träffade på Hermans födelsedagsfest i lördags. Han och hans franska vän skulle också se den här filmen och det kändes aningen obekvämt att sitta där bredvid dem och beskåda dessa erotiska, oblyga scener. Men det var en fin film, jag tyckte mycket bättre om den än den förra. Efteråt propsade Oneways vän på att han skulle följa mig hem, till min förvåning. Hon var lite av en boss över världen, det var fler smågrejer som hon bara bestämde åt oss två andra. Wierd. Jag tackade nej, för det kändes inte nödvändigt att han skulle gå med mig och sedan gå hem själv. Han bor precis bredvid biblioteket, så det var ju en omväg rakt igenom. Men mitt ord stod mot hennes och var därmed inte så starkt. Oneway är en trevlig typ och vi hade mycket att prata om när vi promenerade längs de mörka gatorna. Men jag ser liksom inte poängen i att han ska gå hem själv sedan? Då kunde väl hans kompis vara snäll och följa med så att han också fick sällskap till sig? De bor dessutom i samma hus.