Sista rycket
Gott Nytt År allesammans!
Julen är här
Snöflingorna dansar ner från himlen och landar på den vita marken. Punktlistan är uppfylld och julstämningen är med mig.
• Familjen Landström har börjat julstressa och julgräla. Alla lägger saker på fel plats och det blir mer stökigt än städat när vi försöker rensa och göra fint. Renoveringen kommer såklart inte att bli klar till jul heller, trots att mina föräldrar går och lägger sig bara några timmar innan jag går av mitt nattskift. De ska i alla fall inte göra egen julkorv i år, tack och lov för det. De har en tendens att ta sig vatten över huvet.
• Jag har inte hunnit fixat färdigt med mina paket och det enda julrim jag lyckats krysta fram är töntigt och innehåller dessutom faktafel.
• Knäcken blev för lös.
• Jag har en preliminär julaftonsoutfit. Pappa spände ögonen i min uringning och sa: "Tänk på att din morfar är 73 och har vissa värderingar."
• Jag har sett ett avsnitt av årets julkalender (den var väldigt... modern).
• Jag har glömt att tända det fjärde adventsljuset.
Allt tyder på att det blir jul i år också! Jag ser fram emot det. Det blir min lilla semester och jag ska göra allt för att slappna av efter dessa hårt arbetande dagar. Mina syskon har redan börjat peppa inför bilresan ner till Värmland, då vi ska sjunga Harry Potter- visan. http://www.youtube.com/watch?v=Tx1XIm6q4r4
Radiohead
Veckans äventyr: Jag har varit med på radio! Ganska snabbt efter att jag sms:at in min önskelåt till Musikhjälpen ringde de upp mig. Så jag hade ett gott litet samtal med Henrik Torehammar och Kitty Jutbring om alltifrån hur det är att jobba på vårdhem till poesi. Väldigt mysigt. De är så himla fina och jag måste säga att de förgyllt min målande vecka. Radion har varit på nästan dygnet runt och lite tomt kommer det allt att bli nu när projektet är över. Kul att jag fick vara med att ta del av det! Lilla jag, liksom.
Jag önskade The Arks "It takes a fool to remain sane" med motiveringen att den tillägnades rättvisans kämpe, min lillasyster. Kitty sa: "Den är ju lika aktuell för flera år sen när den kom som den är idag."
Jag: "Ja, och imorgon!"
Kitty: "Åh, är du lite, såhär, poetisk av dig?"
Jag: "Haha, ja, ibland.."
Sen diskuterade vi huruvida det här var en slags vändpunkt i mitt liv då jag from now on kommer att syssla med poesi. Kanske blir det så?
Nära bristningsgränsen
Du är så fin
Och du är min
Du har nästan svart hår
Och fasta lår
Om jag kunde köra bil
Skulle jag skjutsa dig flera mil
Så att du kan träffa mig ofta
Se på film och softa
Jag tror att det blir jättekul
När du och jag ska fira jul
Men jag vill göra det nu
Kan inte vänta, är inte tålmodig som du
Du är som en trekilos godispåse
Ja, så söt är du!
Kanske ska ackompanjera det här med några A-moll? Vad tros? Kan bli årets hit. På tiden, året är ju slut snart. Låten kan heta "När är du här?". Vilken schlager!
(När jag skulle fundera ut en rubrik till det här inlägget dök ordet "kuksjuk" upp i mitt huvud, chockerande! Man börjar ju fundera vad jag längtar efter?! Till mitt försvar är det ju ett rimord - passar bra ihop med texten.)
Hanna Helgon
I veckan har jag lyssnat på Musikhjälpen i P3. De samlar in pengar för 67 miljoner flyktingar ("kycklingar" enligt Kitty). Jag blir nästan äcklad av hur bra vi har det här i trygga Svea där det enda man kan gnälla över är väderväxlingen och att Umeå kommun inte bygger bättre genomfarter i stan. Det är ändå överkomliga problem som bara ställer till det lite i vår vardag, det borde vi faktiskt klara! Tänk er att bli volontäris på livstid. Rikta sin empati och sina krafter mot de som verkligen behöver det. Visst är det viktigt att se sig om här hemma också. Kan man hjälpa någon lite extra så varför inte? Men ibland känns det bara så himla motigt och särskilt när responsen tillbaka ligger på minus. Det som inte är mitt fel blir mitt fel och är det då fel i att tycka att man inte gjort något fel? Jag är nog lite orättvis nu, för oftast finns den där tacksamheten i mottagarens blick. Fast jag önskar att en del kunde visa det lite bättre. Det är faktiskt vad jag önskar mig i julklapp.
Jag har nästan blivit vegetarian också. På nyheterna rapporterar de om försämringarna inom grishanteringen. När jag handlade salami på Konsum idag tänkte jag på rivsåren och dödsfallen och skämdes. Jag behöver verkligen proteiner och järn nu och tänkte att det var bättre med 100g gris på en vecka än fläskkotletter till middag. Såg förresten en stor vakuumförpackning märkt med "griskotletter" i kylen hemma. Ska det vara så när man har boxen fylld med ren och älg?! Måste ta ett snack med mor och far.
Åh. Jag önskar att jag kunde lösa världsproblemen. Och de nationella problemen. Och de lokala problemen. Och familjeproblemen. Det är vad jag önskar mig i julklapp.
Denna anrika herrgård
Som tur är kan vi glömma det där sista om min familj. Ingenting stämmer. Och därför undrar jag också, om det nya vardagsrummet stämmer? Vardags-rum. Dåligt namn på ett rum man aldrig kommer att använda. Det blir i alla fall tokfint och mor kommer säkerligen inte att få sin önskan att slå in, om att det ska vara rent och städat där under slottstaket (ja, det är ett slottstak!). Vi kommer nog att bjuda på enkla middagar och låta hundarna svansa runt bordsbenen precis som förut. För mama är konservativ, det fastslog vi idag, så inget kommer att sluta vara som det var förut. ; )
Jag har bara en sak att tillägga. Vår granne har en pizza uppkallad efter sig. Ja, det är sant! På Holmsunds pizzerian a.k.a. HP (Harry Potter? Hanna Panna?) hittar man den och fyllningen är skinka, bacon, kyckling, oxfilé, salami samt vitlök. Undrar om det inte var kebabkött också... Jag frågade vår vän om han gillade grönsaker och till min förvåning svarade han ja. Kanske han tänkte på pizzasallad. Han brukade i alla fall gå in på HP och de frågade vad han ville ha. "Jag ska ha allt," var svaret. Gång på gång. På gång. Till slut sa pizzapersonalen "Vad heter den pizzan egentligen?" "Jag vet inte! Men jag beställer den alltid här!" "Okej, då blir den uppkallad efter dig, Roshé." Därefter kan man alltså beställa en Roshé för en 70-lapp och jag antar att även en snickare blir mätt efter den...
B.l.u.r.e.m.i.
Åhh, varför spelade de inte när jag väl bodde i London??! Jag är alldeles skakig.
Mitt eget överhuvud
Nu ska jag till Carran på kalas. Hej svejs!
Känn ingen sorg för mig Göteborg
Sista tisdagen i november. Lotta ska på middag hos sin bror vid sextiden. Hon kommer dit och får veta att hans flickvän ligger i soffan och är sjuk, stackarn. Pelle ber henne titta till Lisa och säga att maten snart är färdig. Lotta går fram till soffan. Lisa ligger under en ljusblå filt och allt man kan se är hennes bruna hår. Lotta frågar om hon vill ha lite vatten. Men hon svarar inte, utan drar sakta ner filten och Lotta tappar både ord och fattning. Där ligger inte Lisa, utan jag!
Så började min vecka med Lotta i Göteborg. Den har varit urkul och gått alldeles för fort. Skämten är på plats som förut och när vi nått klimax var det dags för mig att åka hem igen. Ingen har humor som hon. Dagarna har spenderats i affärer, på museum och diverse uteställen. Vi har hängt med korridorskompisar, klasskamrater och familjemedlemmar. Ändå har vi hunnit med allt som bara jag och Lotta gör, diskuterat fallossymboler, ätit renkött till frukost och druckit massor med te.
Födelsedagsbarnet firades i nästan ett helt dygn. Julmarknad i Haga följt av kalasfika i Vasastaden. Kvällen avslutades med mediteransk middag och utgång på Nefertiti. Vi hade skitkul allihopa, men toppen nåddes på hemvägen. Har inte skrattat så mycket på längelänge! Vi klarade oss undan baksmällan och orkade med Liseberg dagen efter. Så mysigt där är med alla julejus och tomtar. Mitt kamerabatteri tog slut när vi passerat entrégrindarna, typiskt. Jag kunde fokusera helt och fullt på chokladlotteriet istället, men det hjälpte inte för fem öre. Jag och Lotta såg oss själva gå därifrån med en stor 2kgs kartong under armen, men det blev inte riktigt så. Vi vann ingenting! Otroligt retsamt att var och varannan därinne gick och bar på sina Tobleronefynd. Liseberg in winter är nog den mest romantiska plats jag besökt, för övrigt. Tur att jag och Lotta hade varandra, annars var vi omringade av par (där tillhörande hennes bror+flickvän samt mor&far) och barnfamiljer.
En av rundorna på stan avbröts tvärt av en röst som utropade: "Hanna!" Jag vände mig om och fick syn på Sanna, Ludvikabruden från London med kusiner i Holmsund. Har inte träffat henne på lite drygt ett år och hon var lika sprudlande glad som sist. Så kul! Sista dagen på Västkusten mötte jag och Lotta upp Malin i Nordstan och vi lunchade på Erikas nepalesiska andra hem. Var så kul att träffa båda brudsen! Sen följde Lotta mig till perrongen och vinkade hejdå. Det var ett slitsamt farväl. Tur att det bara är några veckor tills vi ses igen. Min käraste vän.
- I'm gonna do knock-knock-jokes. "Knock, knock, who's there?" "Me, I'm already inside!"
- Hallå kompis! Var ska vi gå nu?
