olban

Jag kan inte ta order. Lever kvar i trotsålderns kan själv och låter mig inte styras och ställas. Mitt första längre jobb var som nattare på Erkan. Tala om frihetens jobb! Man har i princip en tid att passa, och det är blöjbytet som ändå är rätt flexibelt. Egentligen styr man allt själv - tillsyn av de äldre, när man äter sin lunchlåda och vad man kollar på för program på TV:n. Perfecto. Mitt första Englandsjobb var på en av de många pubarna inom Wehterspoons - bigbig company och därmed en standard och styrning i likhet med Doncen. På mitt arbetspass följde tre, fyra chefer mig med blicken. Antingen nerifrån golvet där jag var eller uppifrån kontoret där de spanande på oss bartenders via sina övervakningskameror. De sa "do this" och "do that". Jag fick nog och sökte nytt jobb. Hamnade på Nuts About Life där chefen (Gary Coleman, bildgoogla honom! Det gjorde alltid vi.) kom in en gång i veckan för att checka läget i fem minuter och sedan dra igen. Det är för övrigt det mest inflytelserika jobb jag haft. Jag menar, jag gjorde personalschemat, hallåå! Hur mycket mer guldvärt finns det att bestämma över? Sen kom jag hem från Lovely London och började moppa golv åt Hemtrivsel. Personalansvarige Per sa under vårt första samtal: "Det här jobbet innebär frihet under ansvar." Katching! Perfecto för mig. Jag styr nästan över mina arbetstider, hur lång lunch jag har och hur jag ska lägga upp mitt arbete. Som outbildad brud i 20-årsåldern tycker jag att jag har lyckats rätt fint med att hitta de här arbetsförhållandena. Jag skulle aldrig platsa på H&M där det finns ramar för hur man servar kunderna eller på något annat företag där chefen är en hack i häl. Jag kan inte ta order.

Nu ska jag till Carran på kalas. Hej svejs!