olban

Jag gissar att jag har rätt bestämda åsikter om mångt och mycket. Allt eftersom dagarna går inser jag att det kanske inte alltid går att efterleva sin moral och sina idéer. Jag avskyr när jag kommer till insikten om att jag är precis så som de andra jag föraktar. Men verkligheten ter sig inte bättre än att man förändras och man ser saker i nytt ljus. Jag reagerar precis så som de. Så jag försöker bita ihop, försöker komma tillbaka till det jag var förut. Jag försöker tänka tillbaka på de som skriker och surar och bestämmer. För vem är jag att säga ifrån? Vem är jag att domdera?

Jag har som mål att aldrig bli som hon. Hon tog en svag själ och gjorde den till sin egen. Han gjorde som hon sa åt honom och hon slutade lyssna. Vad han än gör är det inte tillräckligt, vad han än säger är det inte nog. Hennes vanmakt i samband med hans veka jag har gjort att de inte kan vara utan varandra. De har hållit fast vid varandra alldeles för länge och det kommer aldrig att ta slut. Det är bevisat att dramatiska metoder inte spelar någon roll. De hittar alltid tillbaka till den beroendeställning de har som utgångspunkt. Första byggstenen är inte längre kärlek.

Nog är väl det ett extremfall, men jag undrar - är det naturligt? Ska man vara så fäst vid varandra att man inte kan släppa taget? Och jag undrar också, är det sådan man blir? Självgod och jävlig, krossar sin medmänniska och favorit? Hon är bara en, jag har sett fler. Alldeles för många flickvänner som tar för sig av det som inte är deras. De stjäl den vilja som egentligen inte tillhör dem. De förstör den personlighet som "inte duger" och de bygger om det som redan finns, för det passar dem bättre. Jag frågar, som så många andra, varför vill man ändra på den man tycker om? Om jag själv upptäcker svaret så vet jag att jag har misslyckats. Att jag har blivit lika ond som de.

Uppdrag: Rädda världen från dominerande flickvänner.