olban

Mor sa: "Vänta tills du blir kär, då kommer du att släppa alla sådana tankar och det är ingenting du kan styra över."
Vilket gjorde mig arg. Självklart kom mina intressen och min framtid i första hand, sen kom flickiga drömmar. Jag levde lyckligt, fritiden gick åt till att gymma med Lotta och fika på stan och pyssla i mitt hem. Sen kom påsken och jag liksom vaknade upp en morgon och befann mig i sagornas värld. Där, utanför min balkong, fanns en prins på ståtlig häst och väntade på mig. Han såg upp mot mitt fönster, tänkte väl att jag var fett snygg, och bestämde sig för att give it a try. Hans häst gnäggade (för själv är han lite blyg) och jag ropade till svar att "Sorry mate, Törnrosa bor next door" och somnade om. Fågelkvitter väckte mig åter och följdes av tonerna av harpa. Jag är ingen hopplös, obotlig romantiker som svävar på moln när tillfället kommer. Så jag stack ut mitt huvud, tog det chill och la märke till att den stabilitet jag alltid saknat fanns där, med honom. Eftersom mitt hår är för kort för att klättras ner på föll jag helt sonika pladask framför hans fötter. Såg skamset upp i hans bruna ögon och bekände att han faktiskt är vad jag drömt om.

Jag skulle inte påstå att intressena och framtiden har halkat ner på andraplats nu, däremot har de förändrats i sitt innehåll. Mor hade rätt i att man inte kan göra allt, hur gärna jag än ville motbevisa henne. Men ett dygn har bara 24 timmar och efter skönhetssömnen och arbetsdagen kvarstår inte så värst mycket tid att spela på. Jag har på sätt och vis lagt om mina vanor. Träning har verkligen halkat ur agendan och jag syr inte lika ofta. Tyvärr måste jag säga att mina underbara, självständiga vänner har fått ta stryk. När jag inte längre kan minnas hur många veckor det var sen jag såg dem sist, då svider det lite. Antar också att det är ömsesidigt, jag är inte den enda som ofta är uppbokad. Ibland svär jag över att jag inte hinner med allt jag vill. Prioriteringarna slår inte alltid rätt och jag kan sakna det jag gjorde förut.

Men så tänker jag på vad jag har och på vad det ger. Fågelkvittret och harpan börjar spela igen och lyckan tar över. Mitt liv är som på film. Jag går hand i hand på trottoaren, jag kryper upp tätt intill i soffan, jag blir utbjuden på restaurang och ja, det är så mycket att skryta om att jag gör det med stolthet. Jag har alltid trivts på egen hand, men jag förstår Eva Bergström nu - tvåsam är så himla mycket bättre.

Oh, förresten, det här är nog det där inlägget som du väntat på så länge. Ursäkta fördröjningen.