olban

Till min fasa har jag kommit underfund med min definitiva BH storlek. Jag bär runt på två hudfärgade bowlingklot, två likartade meloner, two big breasts. Ända sedan debuten där vid tidig tonår har jag underskattad mina mått och ständigt köpt för små underkläder. Men efter en runda i provhytten på Lindex där ett försök av nio BH:ar bara gav en fullträff (de andra åtta var för små) insåg jag och accepterade det faktum att jag är en 80C-brud. 80C. Visst finns det kvinnor som har riktiga brösttrubbel, jag borde väl inte klaga. Men 80C låter så himla enormt och jag är verkligen inte den som säger det med stolthet.

När jag ändå är inne på kläder kan jag nämna att min mor har upptäckt fenomenet leggings. I vanlig ordning är hon tre år efter alla andra, är det därifrån jag fått den genen måntro? Det var personalen på Stina's som introducerade henne till detta simpla plagg som lilla mummy nu höjer till skyarna av uppskattning.
Ungefär såhär lät det när mor och jag diskuterade leggings vs. strumpbyxor:
"De är ju jättebra, lite tjockare än vanliga strumpbyxor!" sa hon reklamaktigt.
Jag: "Du vet, det finns strumpbyxor i tjockare materiel."
"Men de är ju perfekta för att de inte går runt foten, så som strumpbyxor gör." Lika säljande.
Jag, lysande av ironi: "Verkligen, särskilt med tanke på att du har stoppat in dem i ett par svarta sockar så att de ser precis ut som strumpbyxor."
"Till de här kan man ju ha en tunika, alltså något som är kortare än en klänning. Om man har strumpbyxor känner man sig så avklädd om överdelen är för kort..."
Jag: "Stjärten syns i alla fall!!!!"