olban

Vi bilade förbi Robertsfors och väl framme i Xlake konstaterades det att morotskakan jag bakat och alla prylar jag mödosamt packat ner blivit glömda och kvar på Hamnmagasinet. Var nog nyttigt för mig att inse att jag egentligen inte behöver alla de saker jag omger mig med. Dessutom bjussade Uffe på skjorts och det fanns ju jackor att låna, så jag klarade mig galant. Tur var i alla fall att kameran inte blev glömd, den är a och o i mitt liv. Det handlar inte om att jag är materialist, bara besatt av att dokumentera mina dagar. Life is precious.

Limpan började helgen med att bära lampskärm modell Marimekko, på huvudet. Den höll i sig bra länge men mot slutet kunde vi se honom i både 2-liters glasslåda och prickig sjal. Han svek dock aldrig sin flanellskjorta och sina kalsonger, och bar heller ingenting annat än dem och huvudbonad. Emil was the king of DJ's och Nisse lät oss alla testa hans luftgevär. Kika genom öglan för att pricka ölburkarna eller snopptomaten! Ylva var det vackraste jag sett när hon badade bland näckrosorna i sjön. All tid med henne är så värdefull, vi ses för sällan. Jag stod för rollen som flygvärdinneaktig husmor och det var väl kanske inte så oväntat? "Kaffe? Te? Honung är bra mot förkylning, kids!"

På lördagsnatten var vi fyra tappra själar som vandrade vägen upp till toppen av berget. Mats stoltserade i vita Adidasskor, mörka Batistinijeans och med jackan från McKinley högt knäppt under halsen. Pricken över i var de glassiga solglajjerna och den vita Beppe-hatten. Han var som förflyttad från sitt soliga Stockholm och kläckte ur sig ett käckt: "Jag ringer farsan!" när vi började hitta vilse. Kontrasten var knivskarp mellan honom och en färgglad Emil i studentoverall, skogshuggarjacka, sjalar och Janis Joplin-briller. När vi irrat i skogen ett bra tag och Simon, jag och Emil inte ens trodde på våra egna teorier längre sa Mats optimistiskt: "Nä, nu tycker jag att vi går hem!" Till slut nådde vi landsvägen och kunde pusta ut och sluta klia våra huven i förvirring. Därefter somnade vi gott. Emil förnyade sin sovplats, första nattens köksgolv byttes ut mot trappen till övervåningen.

Sista kvällen satt vi i nära tre timmar i köket i det stora, vackra huset och drog internskämt. Ögon tårades och vi kippade efter andan och vek oss dubbla av skratt. För lite sömn och för mycket öl kan i sig göra susen, men jag tror det var vår samspelta humor vi har att tacka i det här fallet. Vi körde på temat Film, men mer än så kan jag inte avslöja. What happens in Vegas, stays in Vegas. När vi alla lagt oss och det gått en tid hörde jag och min rumskamrat Mats steg i köket. Vi chansade på Limpan, men hade fel. Det var Ylva som var hungrig.
"Hanna, vet du om det finns nåt att äta?" frågade Ylva utan att förvänta sig att jag visste.
"Jo, det finns bröd. På bänken."
"Åh, vad bra!" Men hon lät tärd, så jag sa:
"Och smör och ost i kylen om du vill ha. Vill du att jag ska komma och göra en macka åt dig?"
"Nej, det behövs inte, mitt gull! Vet du om vi har nån mjölk?"
"Jadå, det finns flera paket kvar. Och O´boy också, om du vill ha det."
Kvinnan med koll, c'est moi.

Helgens citat of doom var: "Jag ska smida ett svärd!" Limpan bankade med hammaren och skapade häpnadsväckande vapen av ölburkar. Samtidigt cruisade jag och Ylva lättklädda genom skogen på huven till en blå Opel Kadett. Jag som tycker att det är rebelliskt nog att åka bil utan bälte. Vi övervägde att starta ett kollektiv där ute på landet, men förmodligen skulle dagarna inte vara lika spännande i längden som en såndär intensiv vistelse är. All and all, en minnesvärd helg och den hade inte kunnat bli ett smultron bättre. TY.