olban

I dessa dagar skulle jag vilja bo i ett vackert, luftigt hus med väggar som berättar avlägsna skrönor om hur det var för länge sedan. Böljande gardiner, kryddfyllda krukor på köksbänken och ett piano i hörnet. En gröntät trädgård intill vattnet som omges av en inspirerande natur. Vilken rening för själen att bara få andas luften där. När jag flyttade till London trodde jag att kreativiteten skulle flöda och att hjärnan skulle gå på högvarv, om än på ett mjukt sätt. Men pulsen där är för hög för att hitta det lugn som i alla fall hos mig är ett måste. Eller kanske blev jag en lugnare människa av att leva där för en tid? Jag kan åtminstone se tillbaka på en inspirationstorka som kunde driva mig till vansinne ibland. Det var som att staden redan var fylld av allt det som jag ville komma på. Nu har jag insett att det inte är de snabba takterna jag behöver. De har jag nog av inom mig som det är. Balansen blir så mycket bättre av att omges av ett fridfullt landskap. En tyst men talande natur ger så många fler impulser än höga byggnader och bullriga avgaser. Jag märkte tydligt hur jag blev näst intill poetisk av att promenera i parkerna, och då längtade jag hem. Hem till skogarna, sjöarna och fjällen. Det låter kanske konstigt, men en hög och mörkgrön gran kan sätta igång så många fler tankar än en black cab.

Även nu känner jag hur inspirationen är på låg nivå. Jag kom på mig själv för några veckor sen: jag tänker inte längre! Jag fantiserar eller drömmer inte! Det började någon gång i våras efter att jag landat i Holmsund igen. Jag kan heller inte minnas riktigt vad som hänt i mitt liv det här året. Jag måste göra ett miljöbyte och få igång hjärnarn igen. Även om det gör mig stundtals förvirrad och kanske lite mer drömmande än produktiv så är det då jag trivs som bäst.

Inte för inte som Pib kallar mig "Nature"?