Enkelt eller omöjligt?
Igår började jag på en låt till min vän Sarah. Det var hennes filosofi som genomsyrade texten och min vemodighet som präglade den melodiska delen. Sorgsna toner såklart. Men! Jag lyckades hålla mig borta från E-moll. Blev istället ett E. Det är tyvärr inte heller ett särskilt muntert ackord.
När folk ifrågasätter varför jag alltid både spelar och lyssnar på melankolisk musik så svarar jag enkelt att det är så jag lyckas hålla mig glad. Jag tar ut min ledsna sida inom musiken och orkar därför med att le mot min omgivning. Det kanske låter lite invecklat, men jag upplever att det fungerar ganska väl. Oftast är jag ju glad av mig. Sen har jag också någon slags vision om att kunna få mitt leende att smitta av sig till andra. Det borde ju vara lättare att hjälpa den som kollar brevlådan på samma sida av gatan som en själv än den som plockar äpplen på andra sidan jorden. Men ibland står man där, alldeles intill och andas precis samma luftburna molekyler. Avståndet spelar ingen roll. Ibland är man lika hjälplös som den som behöver en och fastän man vet om det och vill det så kan man inte göra någonting. Betyder det bara att saker inte är enkla, eller istället att de är omöjliga?
Peace and love :)
