Omgående uppsägning
Är det inte förbannat att man både aktivt och självmant måste säga ifrån att man inte vill ha en kristen tidning i brevlådan? Religion kan stundvis vara upprörande.
Vansinnigt vilse
HERREGUD vilken dag. Allt har gått snett. Jag tänker summera min uppgivenhet kortfattat och belysa vissa mer bisarra delar. Med tanke på inläggets längd förstår ni mängden urartade händelser som finns utöver dessa. Vi hoppar till kl 18 och jag befinner mig med min pojkvän på ICA Maxi. Vi storshoppar, och då menar jag i Maxi-storlek. Jag blir helt matt av att skriva ner det här!
Har ni smakat Kivik's måltidsdryck med päronsmak? Tungan kittlas av ett lockande välbehag - det är smaken av Piggelin. Flytande favoritglass med andra ord! Den är det enda vi dricker förutom vatten och mjölk. Maxi är ju en fena på rabatter och när vi är där säljer de 27 måltidsdrycker till priset av 109 kronor. Jag och Mats tittade på varandra och började sen lasta vagnen med koncentrerad fruktsaft. Hela grejen var bara för kul för att undvika. 27 stycken! För 109 kronor! Varför inte 30 för en hundring, eller 120 spänn? Man upphör aldrig att förvånas. I bilen hem diskuterade vi om ICA-regimen anlagt detta som en plojgrej. De kanske registrerar och skrattar gott varje gång nån köper 27 små kartonger. Tjejen i kassan rörde inte en min, hur kan man vara liktgiltig när någon köper 27 måltidsdrycker?
Nationalrätten på Mariehem är givetvis pasta med tomatsås. Idag fick man två tomatkross för 18 kronor. Vi passade på att köpa ett helt flak, ni vet en sån där förpackningskartong med tolv stycken i. Våra köksskåp är nu invaderade med kartongspackade likadana produkter. Det märks att man bor litet när man storhandlar.
Väl hemma var shoppingen inte slut. I juni förra året fyndade jag ett sött sängbord på Blocket för en rättvis 50-lapp. Eftersom vi är två i boendet vore det såklart snyggast med två likadana sängbord på vardera sida dubbelsängen, men vad gör man? Så igår hittade jag IGEN ett sånt sängbord för IGEN en 50-lapp! En liten repris liksom. Försäljarna bodde ute i Strömbäck så jag lastade mig själv i bilen och brummade iväg efter en snabbtitt på Googles körbeskrivning.
Det gick såklart åt skogen, bokstavligen. Sjuk grej: Jag for till Strömbäck i somras, åkte vilse och hittade rätt med pappa på telefon. Nu åkte jag vilse på exakt samma väg, med endast ett vagt minne i bakhuvet. Efter en halvtimmes vilsande ringde jag hem och Isak svarade. Han försökte i en timmes tid att guida mig via ett dussin frustrerade telefonsamtal. Jag hamnade aldrig på rätt spår. Stannade och frågade ett gubbpar. "Strömbäck, OJ! Hö hö hö, då är du verkligen inte rätt!"
Deras beskrivning gjorde inte direkt saken rättare. Jag tänker för hundrade gången att jag vänder, jag skiter i det här! Mitt batteri började sina och jag la på luren i örat på min bror. Han sms:ade: "Vänd om och sväng vänster!" Jag misstrodde honom starkt men lydde. Raksträckan tog aldrig slut, mörkret omslöt mig och skyltar var inte uppfunna på den här sidan av jordklotet. Så ringer annons-kvinnan jag ska till, hon vet att jag är på väg (och att jag borde varit framme för en timme sen). Jag vågade inte svara, så hon lämnar ett meddelande och undrar artigt om jag fortfarande är intresserad av sängbordet. Jag kör vidare. Och kommer rätt.
Frågar ni mig var jag åkt vilse kan jag ge en fulländad beskrivning. Men hur jag bar mig åt för att komma rätt har jag inte en susning om. Jag kan definitivt inte köra tillbaka och hitta dig igen. Tack vare min tålmodige bror hittade jag till slut fram. Jag ringde honom och tackade för hjälpen när jag väl kommit hem (det tog 30 minuter att köra hem, då hade jag totalt varit borta i två timmar).
Jag: "Hej!"
Isak: "Behöver du hjälp att hitta hem också?"
Jag tänkte lägga upp lite bilder så ni får förståelse för hur många måltidsdrycker vi faktiskt köpte. Vi fick totalt 40 kronor i rabatt.
Kaffedags
Det finns bara ett sätt
Mats och Isak - eller Piff och Puff?
Enkelt
Ge folk vad de vill ha direkt så slipper de gnälla.
Brott och brand av Hannojevskij
Sen jag flyttade till lägenhet har mitt liv antagit en händelserik vändning. I onsdags upptäckten av inbrott (ryggsäckar och toapapper?!) och ikväll brand. Jag vill lova att det inte är tråkigt att sitta hemma och plugga en lördagkväll.
http://vk.se/Article.jsp?article=309099
Hurra i himmelen
Snö. Kära vackra fina älskvärda snö. Idag kom du till oss. Jag firar din ankomst med ett litet hurra.
Snö förtjänar inte det enda hurra:et. Jag tror att jag har glömt ungefär alla födelsedagar som går att glömma det här året. Ingen nämnd, varenda en glömd. Grattis i efterskott. /olban
Låt oss vara medvetna
In i det sista är det två saker här i livet som är de viktigaste. Tiden och vädret. Om 50 år kommer jag att yrvaket sätta mig upp i sängen, mötas av mörkerlagda väggar, släppa ut en gäsp och sedan frågan: ”Vad har vi för väder idag?” Om 50 år kommer jag att vakna mitt i natten, redo att stiga upp och inta dagen med - vad jag tror – hull och hår. Här ska bakas, dukas och mottagas gäster, så dags att börja bestyren – vad är klockan.
En flicka i V-neckad vårdskjorta med stora fickor kommer att böja sig över mig, lägga en späd varm hand mot min kind och säga: ”Nej Hanna, nu är det mitt i natten och du kan fortsätta sova.” Inga gäster är bjudna och inga kakor finns att förbereda. Inga aktiviteter står för dagen, annat än ”Dusch” antecknat på whiteboarden i kontoret.
Morgonfrosten glittrar, andedräkter osar och vinterfåglarna sjunger. Temperaturen är ljummen, sandalerna på, cyklarna ilar mot badstranden. ”Vad har vi för väder idag?” Att svara att det är juli i oktober skulle inte göra någon skillnad. För någon som ändå inte kommer att gå ut. För någon som ändå inte kommer att skåda annat än korridorsväggar och gulnande fotografier. För någon som ändå inte har några gäster. För någon som ändå har glömt svaret när den varma handen lämnat kinden.
Baskern är på i storstan
Det är måndag eftermiddag och ännu återstår några timmar av min långweekend här i Stockholm. Jag och Lotta har skavfotat på hennes gigantiska luftmadrass under ett och samma täcke, druckit te respektive kaffe till frukost och vandrat stan tills fötterna ömmat. Mari har också hängt med på våra äventyr, elephant shopping i city och fransk mode-bio. De var den hjälp jag behövde i sökandet av den perfekta vinterjackan, och givetvis hittade vi den. Prislappen sitter kvar än, det känns lite ångestladdat att klippa bort den.
Självklart har vi diskuterat nutida och framtida studier. Några dagar kvar tills sista ansökningsdagen för vårens kurser. Jag har inte helt bestämt mig för vad som hamnar som förstahandsval. Kanske konditor? Igår var jag och Lotta på chokladfestivalen på Nordiska Museet. OHMAGAAD, så nära himmelriket var det längesen jag var. Vi har provsmakat världens alla märken och varianter. Till och med 100%-ig choklad! Väldans bitter, sträv och spännande. Smälte ändock i munnen, men någon verklig plaisir var det väl inte.
Känns bra att Stockholm övertagit Göteborgs titel som the Place To Be, det är så mycket närmare. Men det känns dåligt att alla mina vänner ska hoppa på den flugan och bosätta sig här. Suck. De försöker ideligen få ner mig, jajajaja. Tre baskerbrudar på bravader och baler känns hemskt roligt, men jag tror inte att en lya i pygméstorlek är något för lilla mig. Dessutom är Stockholm alldeles för stort och stressigt för mig. I need peace and quite.
Hälgjakt
I helgen har jag varit på mitt livs första älgjakt. Det var spännande och roligt, och ett steg närmare jägarexamen. Om jag bara kunde sluta vara skotträdd och sluta känna avsmak för vapen så är vi nästan där, vid examen alltså. En liten ko blev skjuten och mot alla odds var det gamm-Stampe som nosade upp den. Vår 12-åriga jycke som numera är döv och rymmer så fort han får tillfälle. Ingen trodde att han hade jaktinstinkten kvar, då han mer visat på lata pensionärsegenskaper såsom långa timmar i solen, god mat och rofyllda promenader. På eftermiddagarna styckade vi och åt våfflor ute i solskenet. Alla var där.
Jag har snortat höst dessa dagar också. Höstbjörkarna har fastnat både bakom min lins och på akvarellblad. De vackra färgerna är precis som en drog, ju mer jag får desto mer vill jag ha. Imorse tog jag och Stampe en morgonpromenix och beundrade solstrålarna som kikade fram bakom trädstammarna och gav diset en underlig effekt av sagolik dimma. Jag hade kunnat stanna i stugan en vecka till. Grillat korv, läst mina böcker och skrattat mig dubbelvikt åt släktskrönorna. Som vi har garvat åt gamla - och nya - historier! Med Marian och pappa i farten finns det ingen hejd på rubrikerna. Men de är inte de enda i Laisdalen som har karaktär. Åh, vad mycket roliga människor det finns.
Morgonaktivist
Soliga septemberdagar, de är så fina. Hösten har en given topplacering på min årstidslista. De säger att våren kommer med nytt liv och väcker upp människorna från deras vinteriden. Men jag tror banne mig att jag - återigen - går mot den mänskliga strömmen. Nattmörkret tar vid och dagarna blir kallare, folk tar på sig halsduk och gräms inför tider i misär och melankoli. Jag väcks till liv, bokstavligt och praktiskt och konkret och på alla plan. I snart en månads tid (mer, mindre?) har jag vaknat klockan åtta varje morgon, med några tio minuters differens. Min kropp har sovit klart sådär kring 07.51 och ögonen slås upp med liv och lusta. Jag förstår det inte själv. Jag har aldrig varit en morgonmänniska och före lunch är jag heller inte så vänlig i humöret. Men den senaste tiden har jag sprudlat av energi från det att jag stigit upp ur sängen. Igår planerade jag ett bullbak för dagen och funderade på att ställa klockan på åtta för att hinna baka innan lektionen som började efter lunch. Mitt bakhuvud sade mig att det inte skulle vara nödvändigt, då min naturliga väckarklocka hittills skött det så bra. Sagt och gjort, jag somnade utan aktiverat alarm. Halv åtta började min nya dag med nya tag och lagom till att Mats, min närmsta vän och älskare, tillika sambo, vaknade doftade det av nybakat i lägenheten. Den här superenergiska sidan av mig skrämmer mig själv. Fast jag har sällan mått bättre. Jag minns i London, då jag på grund av Nuts öppettider var tvungen att kliva upp kl 08.00 och därmed somnade bums vid midnatt. Den tiden var den bästa på hela år 2007, om man ser på hur jag mådde i knopp och kropp. Att börja dygnet med åtta timmars sömn är det ultimata för mig, och det känns skönt att veta.
Tuffa tider
En halv vecka på Mariehem. Någon har kräkts i hissen och på våning fem, det luktar i hela trappuppgången. Man skulle kunna tro att förödaren var jag, då jag legat magsjuk i helgen. Men jag håller mig innanför toalettens kaklade väggar. Denna söndagkväll plingade en av Sveriges tre mest hatade yrken på vår dörr. Kanske skulle ha varit bättre om det var pyamasklädde och bleke jag som öppnat istället för Mats. "Jaha, hejsan, eh, kom inte nära, bacillerna frodas på den här våningen, he he...!"
- Telefonförsäljare
- TV-licensmänniska
- Jehovas vittne
Gissa vilken? Jag och Mats har spytt galla över att man måste pejja för TV-innehav. Känns motbjudande att lägga ut två papp på något man nästan aktivt tar avstånd från. Förlåt, men vad är mer hjärnbedövande än dagens TV? Okej, tänker ni, hur kan hon veta det om hon så bestämt aldrig kikar på dumburken? Trust me, jag har säkra källor, och visst händer det att makapären står på under vissa Eriksdalsnätter. Det här med obligatorisk TV-licens gör mig ju inte dirket mer välvilligt inställd till saken i fråga.
Det tar sig, det gör det. Det tar sig.
Ja, min sambo har köpt blommor till mig utan vidare.
Buzz och blåbär
Förra veckan hade jag min första lektion på körskola. Min lärare ser ut som Buzz Lightyear. Det går framåt med bilandet. Varenda stund framför ratten ger resultat, men nog känns det att milen är många innan jag kör som man bör.
Idag var jag och min blivande sambo ute i skogen och plockade blåbär. Myggbetten kom faktiskt under tvåsiffrigt och tyvärr det gjorde blåbärslitrarna också. Gemensamt fyllde vi inte ens en Big Pack, men det räcker i alla fall till en paj. Mats ständiga fråga surrade i takt med myggen: "Har vi en paj snart? Har vi en paj snart?" Bärplockning är inte hans starka sida och jag hörde tålamodet tryta när han suckandes vandrade runt med plockaren bland buskarna. När vi kom hem insåg han till sin fasa att det var dags att rensa bären och han muttrade att inte ens blåbärspaj är värt all den där mödan. (Han älskar blåbärspaj!) Men det blir såklart en smulpaj med litervis av vaniljsås senare i veckan. Undrar om Mats tycker bäst om paj eller sås? Han äter liksom sås med paj.
Pieds au Crocs
Vet ni vad?! Jag har CROCS på fötterna. Ja, läs igen! Min familj frågade chockat vems de svarta gummiskorna i hallen var. De, precis som jag själv, trodde aldrig att jag skulle inneha ett par av denna Foppis-poppissko. Jag är ju inte så värst modern av mig. Jag pratade med Mari över internet igårkväll och hon bad mig kika på jobbet om hennes Crocs stod kvar under hatthyllan där hon lämnat dem för nästan ett halvår sedan. Ett par dammiga dojjor tittade dystert på mig. De har verkligen haft en ostimulerad period sedan Mari sist satte sin fot där. Så jag förbarmade mig över dem och har fått Maris tillåtelse att gå igång goen i dessa förglömda skor. Undrar hur många gånger städet har lyft på dem för att moppa under? De var minst sagt överdammade.
Beundransvärt bröllop
Idag har jag varit på det tredje bröllopet i mitt liv. Första gången var jag fyra år och lekte rövare på dansbanan och fattade inte varför jag inte fick följa med mamma och pappa i den röda Porschen utan var tvungen att stanna och sova med mormor&morfar. Idag förstår jag bättre. Idag var också den dag då min gamle flöjtkompanjon satte ring på fingret och ingick äktenskap med sin Magnus. Jag hoppas, vill och tror att Sussi har lyckliga dagar framför sig.
Hon verkade så lugn och lycklig. Beundransvärt! Själv skulle jag vara en stresshoppa i brudklänning och liksom, kan ni tänka er mig i smink? Mats tycker dessutom inte att jag passar i det. "Tager du denna ...?" "Nej, inte om hon ska se ut så där!" Men Sussi kirrade biffen och bjöd på en vacker vigsel. Man kan liksom inte förstå att en av ens vänner har gift sig. Det är en rätt stor sak i livet. Nej, jag beundrar henne verkligen.
